Changing Roles at The Stockholm Review

As work on the 16th issue of The Stockholm Review of Literature begins, Sofia Capel will take over the role as Editor-in-chief.

I — the departing one — would like to thank all of the writers who, over the course of the last two years, have offered this tiny and humble publication the opportunity to publish their work. Without your tireless efforts to produce great art, and without your unyielding support and encouragement, the SRL would not have lived to celebrate its second birthday (August 9th!).

In equal measure, I would like to thank all of the people who have read the SRL, and who keep coming back to read every new issue. You are indeed the very reason the SRL continues to publish new work, and we delight in every single one of you.

Now, before I go:

  1. If anyone who reads this would like to give me a job — location isn’t that important, but I’d prefer it to be inside the EU — I’ll most likely take it. I’d like the equivalent of €12/hour, a free gym pass and a health care plan. I don’t really care what the job is, as long as it doesn’t involve extreme physical exertion (I’m done prize fighting rabid chickens on merchant navy boats — that was a phase, I was young, I was stupid, I don’t do it anymore — so please reserve those offers for someone else).
  2. If you’re a Swedish or American writer, then check out this new thing that I’m working on. It’s not much, yet, but if you’re interested in having some part in it, then go ahead and let me know.
  3. If you’re a Londoner or a European writer living in or near London, then don’t forget to show up at The Nines in Peckham on August 31st for the SRL’s European poetry night. It won’t be any fun without you.

Last but not least, I’d like to give special thanks to Sofia, Sarvat, Alex and Cian, who make sure not only that the SRL maintains its high standards, but also that it continues to improve. They really do put their hearts and souls into this whole thing, and they genuinely deserve your continued praise and support.

Thanks!

Ted

“Upplös mig” – Förord SRL 15

“Remember: when people tell you something’s wrong or doesn’t work for them, they are almost always right. When they tell you exactly what they think is wrong and how to fix it, they are almost always wrong.”

– Neil Gaiman


Jag står i duschen och nynnar av och an på introt till ‘Dissolve Me’ av Alt-J samtidigt som jag rakar mig framför spegeln på badrumsskåpet. Duschvattnet osar hett och spegeln immar igen hela tiden. Det spelar ingen roll hur mycket jag än gnuggar och torkar av, jag kan knappt se mig själv. Rakhyveln slinter för tredje gången och ännu ett skärsår öppnar sig. Blod blandas med vatten och raklödder och rinner sakta ned för min haka och hals.

Typiskt. Det är alltid samma visa. Första bladet slänger man bort efter en enstaka användning medan det sista bladet får jobba vidare tills det är slöare än någon gammal sommartorpslie.

I hörnet sitter Anna Hedenmo från SVT:s morgonsoffa i en rottingfåtölj med penna och anteckningsblock och intervjuar mig om min debutroman som jag ännu inte börjat skriva på.

Anna: Jag skulle vilja säga att din bok till stor del handlar om gränsen mellan det privata och det offentliga. Stämmer det?

Jag: Absolut. Boken handlar mycket om hur vi lever i ett samhälle där människor är varumärken, och hur utrymmet mellan den privata och den offentliga sfären mer eller mindre suddats ut. Innan den digitala transformationen kunde man intala sig själv att ens offentliga persona existerade i avskildhet från det som man upplevde som sitt sanna, riktiga jag. Det som man kanske skulle kunna kalla det självupplevda, privata jaget, alltså.

Ta Jogi Löw, till exempel – Tysklands förbundskapten i fotboll, det vill säga. Det kanske kan låta banalt, men för trettio år sedan hade hans offentliga varumärke varit begränsat till det han medvetet valde att dela med av sig själv. Han hade varit man, medelålders, fotbollstränare – i den ordningen ungefär. År 2016 är han emellertid inte bara det. Han är även mannen som fångades av lite drygt hundra olika TV-kameror när han stack ner handen innanför byxlinningen och kliade sig i rumpan. Det är lätt för oss att göra oss lustiga på Löws bekostnad, men sanningen om samhället vi lever i är att vi allihop har hundra TV-kameror på oss mer eller mindre hela tiden. Att använda Google eller Facebook är att överlåta sig själv till offentlig kartläggning. Att gå ut på stan är att bli filmad — och inte nödvändigtvis endast av säkerhetskameror. Samtidigt går det inte förneka att det minskande utrymmet mellan det offentliga och det privata i många avseenden visar oss som vi verkligen är. Däri ligger själva dilemmat — vi tvingas till att välja en sanning om oss själva. I samma stund som man sänker garden, om så bara för en sekund, försämras ens varumärke. Man reduceras till något mindre. Man blir han som kliade sig i rumpan.

Anna: Fascinerande.

Jag hummar jakande och tvättar rent rakhyveln och slänger den i handfatet. Plötsligt rodnar jag inför mig själv. Att låtsas bli intervjuad av morgonsoffan när man står i duschen är knappast bra varumärkesbyggande. Det är knappast något man delar med sig av i det offentliga. Samtidigt tänker jag att det här faktiskt blir en bra scen i romanen. ‘Det är självutlämnande,’ kommer min redaktör att säga. ‘Det är genuint,’ kommer hon att säga. ‘Det är äkta.’

*

*

När jag sätter mig ned för att skriva det här förordet är Anna tillbaka. Hon ligger raklång i den rosa länstolen och jag sitter vid skrivbordet framför laptopen i andra änden av rummet.

Anna: Varför skriver du om det där, för?

Jag: Vadå för något?

Anna: Det där vi pratade om i duschen när jag intervjuade dig för morgonsoffan.

Jag kliar mig på huvudet och tittar upp i taket. Jag har ärligt talat inget bra svar på hennes fråga.

Jag: Jag tror… Jag tror att jag hade tänkt att säga något om hur skönlitteratur avslöjar hur den digitala transformationen har haft en katabolisk snarare än en anabolisk effekt på sättet vi ser på andra människor. Det totala informationsflödet gör inte att vi bättre förstår våra medmänniskors inneboende komplexitet. Det är snarare tvärtom. Förenklandet blir till en sorts försvarsmekanism. Vi swipar till höger eller vänster. Vi följer eller avföljer. Vi ser hur någon skrev något korkat i 2009 och vi tycker att den personen är en idiot. Vi avsätter ministrar för saker de skrivit på Twitter.

Anna: Men på vilket sätt menar du att skönlitteratur förmedlar en sannare bild av människor?

Jag: Om övervakningskameror och den indirekta, sociala övervakningen som sker via sociala medier skulle kunna liknas vid Jeremy Benthams Panopticon – alltså ett fängelse där man aldrig vet om man är övervakad, eller när man är övervakad, och där man följaktligen konstant modiferar sitt beteende för att inte dra uppmärksamhet till sig själv – då är litteraturen det som beskriver människan när hen inte är övervakad. Lady Chatterley’s Lover, Doktor Glas, Tropic of Cancer, Naked Lunch, I Know Why the Caged Bird Sings, American Psycho – det är vad som händer när författare försöker visa oss i vår fulla komplexitet. Det är vad som händer när vi glömmer bort varumärket. Problemet med människans fulla komplexitet är att den oftast inte är varumärkeskompatibel. Allt som oftast är den inte särskilt sexig eller attraktiv – allt som oftast är den något som får oss att känna att vi förstår mindre om den värld vi lever i.

Anna ler försynt och ser på mig. Jag tittar ned på golvet och inser att jag öppnat mig för en rad frågor som jag säkerligen inte har några bra svar på.

Anna: Den här texten då? Här har du alltså mig, det vill säga någon sorts narrativ statist som du använder för att dramatisera någon sorts halv-teleologisk – (eller? det får vi väl åtminstone förmoda?) – monolog som i grund och botten handlar om att människor är för komplexa för att förstås genom exempelvis monologer, eller för att på ett meningsfullt sätt kunna kommunicera betydelsefull information om sig själva genom, som sagt, monologer. Såvitt jag kan se, bestrider formen i sig hela textens budskap och ändamål. Eller vad tycker du? Är det här genuint? Är det äkta?

Jag rodnar och slår ihop händerna.

Jag: Jag menar inte att vi definitivt finns texterna…

Jag inser det kritiska dödläget. Anna har sett igenom mig. Det finns bara ett svar, och det synes ungefär lika löjligt som korrekt. Jag ser på Anna och blinkar och sväljer.

Jag: Problemet, antar jag, är att vi inte finns… eh, alltså. Att vi inte finns någonstans, egentligen. Att det enda vi kan göra är att söka.

*

Bild: Andy Warhol
Bild: Andy Warhol

*

Den 14:e juli 2016 vaknar Anna Hedenmo tre minuter i fyra. Hon har drömt något men hon minns inte vad. Hon tror att det var en bra dröm.

En och en halv timme senare sitter hon på ett kafé på Drottninggatan och ska precis börja äta frukost. Hennes väninna, Agnes, dricker kaffe och ser koncentrerad ut. Plötsligt lutar sig Anna tillbaka i stolen och ser ut genom fönstret. Hon känner sig inte hungrig längre och hon vet inte varför. Hennes inre uppfylls av någon sorts förnimmelse. Hon kan inte riktigt lägga fingret på vad det är.

Agnes ser på Anna med blida ögon. Hon upptäcker nästan omedelbart att Anna övertagits av en främmande känsla.

‘Är allt bra, Anna?’ frågar hon.

‘Jag måste ta bussen,’ svarar Anna.

‘Vart då, någonstans?’ undrar Agnes.

‘Jag vet inte,’ säger Anna.


N.B. Alla karaktärer och händelser i denna text — även de som baseras på verkliga personer — är fiktiva.


Det 15:e numret av The Stockholm Review of Literature kommer ut söndagen den 17:e juli. Den kommer att innehålla texter av följande författare:

Prosa

“Before the War” av David Rogers
“Ex Umbris” av A.M. Kaempf
“The Incident” av Ijeoma Umebinyuo
“My Donna” av Susan Greenfield
“Just Like That Tobias Was A Hurricane” av Jensen Beach

Poesi

Manan Kapoor
Lauren Pope
Anna Mirzayan
Marina Tsvetaeva i översättning av Mary Jane White
Marta Kowalewska

SRL no. 15: How to Belong Anywhere (Even on Planet Earth), by Sarvat Hasin

Art: Jaime Hernandez

The Neapolitan books were the best thing I read last year. Like everyone else I had Ferrante fever. They spoke to something I knew. I could see myself, some of the girls I’d grown up with, stories passed down from my mother in those books and in those women. I couldn’t remember the last time I read a book and believed every word. Her words were real as bricks. It got me thinking (again) about books and their place of belonging.

Every bookish person will tell you that books are a source of comfort like no other. Every writer will tell you that books are where they found home. We pretend that we are more clinical about our literary loves than the layman, the ordinary reader. We pretend to be picking the stories apart for structure and language without emotion. If anything, I would contest we have more and not less – our hearts aren’t just in the books we write, they’re in the ones we read. Berryman did not worship Hemingway simply for the sparseness of his prose: he loved him because he saw a version of himself in between those manicured lines. The rest of us do the same.

When I was younger, I went from Enid Blyton to Austen, Roald Dahl to Shakespeare. My parents and teachers grew anxious about my literature. There was nothing in these books to reflect real life as they knew it. Real life that would be lived by a girl from Karachi. They tried to feed me books from within my culture, Bapsi Sidhwa, Vikram Seth, Rohinton Mistry and the like, kings and queens of South Asian literature from the eighties and nineties. Some of these were writers I would grow to have an affinity with (I read Kartography by Kamila Shamsie years later in one straight go, fascinated by the first literary portrayal I’d ever seen of my city). But at the time nothing clicked. It was a dead cause.

And then I read The House of Spirits. The book that radiated with the heat of Chile, its political turmoil. Its large creaking houses and larger more complicated families, of ancestral history winding down the generations, from one mouth to the other. The women were dark and real. This was something I knew. Even through the translation (I didn’t speak a lick of Spanish). And then from Allende, I found Marquez. Then later Sandra Cisneros and at twenty one, the stories of Junot Diaz. I read everything Diaz wrote in one go and then back again. The epigraph in his first book was by Gustavo Perez Firmat. It read:

The fact that I
am writing to you
in English
already falsifies what I
wanted to tell you.
My subject:
how to explain to you that I
don’t belong to English
though I belong nowhere else

I felt instantly understood. It didn’t matter that their experiences didn’t align directly with my own or that their languages were different, their religions and customs. There was a tangle I found familiar. What my parents had been trying to teach me when they wanted to broaden my reading horizons was the world of the other. And I found it, just not where they thought I would.

These books also gave me more than a reflection into families that looked more like my own than any I’d read before. They were outside the Blyton-bubble. I learned how to write from these books. Vargas Llosa taught me to weave history into my stories and Allende how to conjure a more complex femininity than I’d been aware of. These tools helped me build my own novel and I am now reshaping them to carve out short stories. That spark of familiarity is what I look for when I read the stories that come into the Review. What I would love as a writer and editor is precisely that: for someone reading to belong in the stories we put forth, the same way I did at thirteen.

These are trying times. There is a sense, everywhere, of displacement. As I walk through London, I see people wondering if they belong and I know that feeling is not in this city alone. It is snaking its way across the world. There is a keen awareness in our everyday lives of borders, their hard lines and their rules that seem so disassociated from humanity. We are standing outside reality, each day waking up to a world we couldn’t have imagined the night before.

So read. So write. It is a weak substitute for justice but protests have been born out of poetry before and they can be again. We have to light the words, let them burn up, our solitary matches joining up together. The journey is long. The conflagration could be great. And in the meantime, what you build on the page is home.


The 15th issue of The Stockholm Review of Literature will go live on Sunday July 17th. It will feature work by the following writers:

Fiction

“Before the War” by David Rogers
“Ex Umbris” by A.M. Kaempf
“The Incident” by Ijeoma Umebinyuo
“My Donna” by Susan Greenfield
“Just Like That Tobias Was A Hurricane” by Jensen Beach

Poetry

Manan Kapoor
Lauren Pope
Anna Mirzayan
Translations of Marina Tsvetaeva by Mary Jane White
Marta Kowalewska

London: European Poetry & Prose Event

In the wake of the UK’s recent decision to leave the EU, the Stockholm Review of Literature and indie publishing house Sidekick Books are determined to gather some of Europe’s most talented poets and writers under the same roof for our first joint event.

What: an evening of poetry and prose.

Theme: European languages.

Who we’re looking for: European writers who are interested in giving readings of their original language poetry or short prose, as well as in having their work translated into English and read out by a fellow writer.

The UK may have voted to leave the European Union, but mainland Europeans are still very much part of Britain and especially of London. We are still here and our voices will continue to be heard.

Where: The Nines, Peckham, London, SE15 3SN
When: Wednesday 31 August

Get in touch with samples of your poetry/short prose: stockholmlitreview@gmail.com

Please mark your  email “European languages”. 

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 13,289 other followers