Att Förstöra Ett Barn, av Mikael Berglund

Mellan ögonfransarna solfläcken i taket, under bakhuvudet sprickorna i parketten. När saknaden blir för stark brukar jag svimma, och för att inte slå mig brukar jag skynda mig att lägga mig på vardagsrumsgolvet. Jag vet inte hur jag hamnat i den här lägenheten, i den här staden, eller vad som skall hända minut för minut. Men det är inte heller någon som frågar, så det får vara som det är. Vaknar i god tid utan att minnas någon dröm.

*

Bara en av er barn kommer till förskolan idag eftersom det är både lördag, semester och sommarlov, och bara jag arbetar. Jag har svabbat golvet med alltför mycket såpvatten och det lämnar mockasinspår när du springer in i kuddrummet och gömmer dig. Dina vårdnadshavare hjälper mig plocka upp skorna och väskan från golvet och lämna dem på din plats i hallen.

– Kan du svara på var den här ilskan kommer ifrån? frågar ni utan att se på mig, alltid utan att se på mig. Varje gång vi lämnar och hämtar från just dig är det samma ursinne. Vad gör du egentligen med barnen?

– Vi har det väldigt fint ihop, och då blir det starka känslor både att skiljas och att mötas igen.

– Vore det inte bättre om ni inte kom så nära varandra, då?

– Menar du att starka känslor är dåliga?

– Kan du åtminstone försöka att hålla ett vettigt avstånd till barnet?
Ni sveper med blicken över min för att visa att ni menar allvar, innan ni lämnar oss i tystnaden. Jag går in och sätter mig på en av galonkuddarna.

– Jag ser din fot.

Du drar in den. Regndroppar pickar på fönsterbrädorna. Jag går och plockar fram målarsakerna men det är bara jag som målar. Dig. Golvet kring dina mockasinspår torkar, men jag vet ändå att du ligger kvar i kuddrummet. Jag målar hur du ligger där under ett berg av färgglada manchesterkuddar och galonkuddar. Det blir ganska fint men du kryper fram och skrynklar ihop den. Sen är det din tur att måla mig och jag vet att du kan måla fina näsor men du målar en grisnäsa. Och en ledsen mun och arga ögon fastän mina är glada.
Jag målar dig igen, med en mun så glad att den inte ryms i ansiktet och små, pliriga ögon. Och du målar mig på samma sätt flera gånger till, alltså med den där grisnäsan och allt argare och surare ögon och mun.

*

Nu regnar det så hårt att det dundrar på taket och ute på rutschkanan. Dropparna åker inte, de bara hoppar. Du har regnkläder i skåpet men vi sitter inne med näsorna mot rutorna. Golvet fullt av torkande teckningar bakom oss, mellanmålen gurglande i oss, vårdnadshavarna väntade på oss, i hallen. Jag ser hur ditt ansikte sakta förvandlas, och det är hjärtslitande. Hur du unga människa arbetar med vad du får och vad du ska, och när du ställer dig upp och vänder dig om mot er i hallen är förvandlingen färdig och du har tvättat bort mig från ditt liv. Du ser inte mer åt mitt håll utan trycker ner dina fötter i stövlarna och armarna i regnjackan.

– Har du haft tråkigt? Har ni bara suttit inne och stirrat hela dagen? frågar ni.

Du skakar på huvudet så håret fladdrar, och ni tror att skakningen är ett trots och att trotset är en bekräftelse. Sedan går ni tre ut till bilen och försvinner för en lång tid framöver. Det känns på en gång som att ni kommer byta förskola på grund av mig. Eller anmäla mig. Vilket som.

Jag lägger mig på galonkuddarna och lyssnar på att regnet ska lugna sig, men det gör det inte, och inte jag heller. Mina känslor får inte rum någonstans. Jag sparar ett av grisnäseporträtten innanför linningen och springer hem i regnet. Hamnar på mitt eget golv för att inte slå mig om jag svimmar, och svimmar, och vaknar. Kommer ihåg teckningen jag fortfarande har innanför kläderna, slätar ut den och sätter upp den på kylskåpet. Jag upplever starkt att någonting är fel med den, och att jag borde veta vad det är. Teckningen tittar tillbaka på mig som om jag är dum i huvudet som inte förstår, och jag går ut i aftonsolen.

*

Barnen passerar mig på skateboard och kickbikes, mopeder brummar längre bort, gräsklippare, lastbilar och motorcyklar ute på motorvägen, överallt fåglar. Jag följer solen längs gångvägarna upp mot stans finare bostadskvarter tills jag hamnar framför en gård jag råkar veta tillhör vårdnadshavaren till dig som målat av mig tidigare idag. Hur hamnade jag just här? Är det någonting här som var så fel att jag kände mig tvingad att gå ut? När jag nu ändå gått så långt trycker jag på en knapp på panelen vid grinden. Det är en gjutjärnsgrind mellan täta granhäckar. Innanför är alldeles vitt grus och en mexitegelvilla där taket hänger över de svarta fönstren som arga ögonbryn. Ingenting händer, och det känns skönt. Jag vänder mig om för att gå hem när grindarna öppnas bakom mig. Ni hade kunnat fråga vem jag är genom panelen vid grinden, men ni öppnar bara, och jag går in på gården.

Gruset fastnar i skosulorna, vasst som glas, går knappt att skrapa av på farstubron. En av er låser upp och öppnar ytterdörren, men släpper inte in mig.

– Har du kommit för att ta barnet ifrån oss?

– Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag gör här, men inte tror jag väl ändå att jag tänkt kidnappa ert barn.

– Det är inget fel på oss, ska du veta.

Vi står där på bron och vet inte hur vi ska fortsätta samtalet. Jag vet inte ens vad samtalet egentligen handlar om, bara att det som kändes fel är ännu tydligare nu. Det har alltså verkligen med er att göra.

– Nähäpp.

– Vill du ha en kvällssmörgås?

– Hemskt gärna.

– Kom in, då.

*

Vid köksbordet sitter barnet. Du lyfter inte blicken utan äter smörgåsen noggrant och långsamt, knaprar på en bit gul paprika och sörplar ur mjölkglaset medan du dinglar med benen och uttryckslöst betraktar vad du håller på med.

Köket är bäddat med historia. Nötta karmar, slitet golv och en tunn film av oborttaglig patina kringom alla ytor och detaljer. Samma är det med lukten. Människotäven. Mjölk och lik. Ingenting luktar som hemma hos mig.

Jag sitter mitt emot dig och äter medan de gamla tar undan den disk som kan avvaras oss. Bit för bit stoppar du smörgåsen i munnen, tuggar tio gånger, sväljer, dricker en klunk mjölk och fortsätter enligt denna rutin tills alltsammans tagit slut samtidigt. Då reser du dig och bär glaset till diskbänken och går sedan in i ditt rum och stänger dörren. Allt detta gör du utan minsta uttryck, din blick viker aldrig en centimeter från vad du gör och läpparna är slutna och även andningen tycks metodisk.

Ni bjuder mig på kaffe och berättar för mig om vad som hänt. Att barnet börjat bete sig illa efter förskolan. Blänga på folk och få utbrott när ni inte var överens, stänga in sig på sitt rum och inte längre vilja delta i lekar, umgås med sina vänner eller över huvud taget samtala. Ni visste inte vad som försiggick i rummet men kom ni oförhappandes in blev barnet åter alldeles ursinnigt men hade inte tyckts syssla med något. Det verkar som att ni tror att jag skulle ha någon dold kunskap eller egen erfarenhet om det här.

– Barnets föräldrar arbetar som du vet med neuropsykiatri.

– Just det, ja. Vet de någonting om hur det blivit så här?

– Du har alltså inte bara smittat barnet med något slags psykisk sjukdom utan också flera gånger försökt ta barnet ifrån oss.

Jag har ingenting att säga. Ni tycks varken vara rädda eller arga men säger ändå det här hemska till mig.

– Du är inte en människa, säger du som kommit mig tillmötes vid grinden och släppt in mig. Känner du till att det finns grupper som lever för att jaga rätt på och göra slut på såna som du?

– De tror att jag är farlig.

Jag förmår bara tala i korta meningar. Min hand är tätt sluten kring kaffekoppen och jag svettas ymnigt över hela kroppen. Andningen gör det svårt att avsluta orden.

– Och de har rätt, fortsätter jag.

– Hur har de rätt?

– Jag har förmågan, börjar jag, att luckra upp hela samhällen från grunden.

Genast när jag talat kan jag inte minnas vilka ord jag använt.

– Och hur gör du det?

Det är bara en av er som talar men det är tydligt att ni står bakom orden och tar sats i varandras närvaro. Ni har en särskild sorts närvaro hos varandra som inte sprids utanför äktenskapet och därför blivit som till ett utomkvedshavandeskap för er. Ni upplever er stå i djup relation och ingenting ni möter får plats emellan er. Men saknaden är den djupa närheten, tänker jag nu.

– Genom att komma nära.

Rösten min är nu så stockad att jag måste sluta men jag tar mig ingenstans, jag kan bara stappla mig vidare genom orden, mot den egna strömmen.

En främmande människa finns i rummet. Du står i dörröppningen till köket och håller något som ser ut som en hårtork hårt i handen. Här är nu inte bara mitt liv på spel. Inte bara mitt, inte bara liv. De här människorna hotar inte mig och inte min sorg utan närheten som instans. Det är en bisarr tanke men jag finner i stunden ingen annan.

– Hur kommer du nära?

Jag måste svälja saliv och vill föra kaffekoppen till munnen men förmår inte, troligen skulle jag inte lyckas svara. Vill ni ha ett svar eller vill ni bara plåga mig? Jag kan inte sätta fingret på någon tydlig orsak varför jag ska vara så här rädd. Jo, förresten. Ni är fullständigt slutna för mig.

Jag hör era ord men Ni har blivit De, Du har åter blivit Det. Själva skillnaden skrapar märgen ur mina ben. Ändå reser jag mig av någon anledning, handen ännu som formpressad kring kaffekoppen. Jag vänder mig mot människan med apparaten, som inte bär något som helst uttryck, som riktar sin apparat mot mig. Ni vill alltså att jag svarar? I korridorens mörker ser två ögon på mig som ingen hinna bär. Jag talar direkt till dig, du är den enda som finns kvar, som jag kan tala till.

– Det är ingenting konstigt. Det finns inga tricks, menar jag. Du kommer nära någon för att du vill det. Du lyssnar för att du faktiskt vill höra, och tittar i ansiktet för att du verkligen är nyfiken hur det rör sig. Och så är du liksom nära.

– Struntprat, säger någon av er bakom mig. Jag tänker inte hjälpa dig bli människa igen, men jag tänker hjälpa mitt barnbarn, och då vill jag att du avslöjar vad det är du egentligen försöker göra.

Jag kan inte se att det var någon hemlighet. En hemlighet är ju något som åtminstone någon vet svaret på. Du trycker apparaten mot mitt huvud som om du genomför en ultraljudsundersökning. Jag förstår inte vad ni vill att jag skall säga eller göra, och så gör du det.

*

Det sprakar i mitt huvud och det är som om ett litet barn inom mig ser upp på mig efter att jag plötsligt och utan anledning drämt till det över ansiktet så att det faller till golvet, så förskräckt att det inte nänns gråta. Det är en så främmande smärta att jag inte förstår den. Det är inte något som gör fruktansvärt ont och ska passera. Maskinen förbräckligar mig, skaver mina benknotor, avsliter muskeltrådar och nervändar och får mina inre organ att krypa ihop som om de förbereder sig på en explosion.

Jag ligger på köksgolvet och känner att jag har kraftiga spasmer, att jag kissat på mig, kräkts och tappat uppfattningen om omvärlden. ”Varför gör du så här?” frågar det inre barnet och hulkar nu av indignation. Vad vill du mig?

Någon av er sparkar på mig för att återkalla mig till medvetande. Mellan de smutsiga skinnskorna ser jag ögonen i den mörka korridoren. Bara jag ser dem. Jag har återfått synen men öronen skriker mig i hjärnan med samma sprakande ljud som jag hört när apparaten satts igång. Ni försöker säkert tala till mig.

– När du matar ett litet barn, svamlar jag, känner hur det somnar mot ditt bröst, när en mycket nära vän sitter rygg mot rygg och du känner hur hon andas, möter en främlings sorgsna ögon på trottoaren, delar och motsätter dig och på alla olika sätt står i relation

Under tiden jag hasplar ur mig dessa obegripligheter sparkar ni på mig men jag måste fortsätta. Om jag inte dör här och nu kommer maskinen ha förstört min kropp så hemskt att den inte lever vidare länge till. Jag måste besluta mig inför varje, sista andetag. Jag saknar dem redan.

– Ni kommer aldrig att komma varandra nära om ni inte vill. Det är hela hemligheten. Att jag vill.

Jag märker att ni grälar. Kanske grälar ni över huruvida ni ska avliva mig här på golvet.

– Barnet måste själv vilja bygga de här avstånden. Ni måste vara försiktiga. Det finns ingen hud-

Du sparkar mig i ansiktet, över käken. Jag hinner uppleva bara ett par av sparkarna. De är inte ursinniga, du vill bedöva mig, daska min hjärna tyst. Men det är en fasansfull sak att göra, människa eller ej. Och ögonen i korridoren, tänker jag. Det här är också ett sätt att bygga integritet. Sedan försvinner jag.

Jag vaknar till liv i granskogen där ni dumpat mig, och så småningom kommer jag också hem till lägenheten. När jag efter några dagars vila kommit till sans går jag tillbaka till gården och hämtar barnet från er, och ni lämnar dig ifrån er utan att säga något. Jag kan inte se om ni mår dåligt över vad ni gjort mot mig eller mot barnet men bytet sker som den mest naturliga sak i världen. Ni vet nog helt enkelt inte vad ni ska ta er till annars.

Du tar min hand och följer mig hem med din lilla ryggsäck full av ombyten, målarböcker och tandborsten. På vägen stannar vi och ser hur tusentals tranor passerar över himlen, på väg österut. Österut? Österut.


Mikael Berglund, född 1977, bor i Umeå. Debuterade 2015 med romanen Ett Föremåls Berättelse om Obesvar (Albert Bonniers Förlag). Skriver romaner, noveller och dramatik.

Advertisements
%d bloggers like this: