Art: The Orphanage

---

”Fullmånen påverkar oss fysiskt och psykiskt. Mystik har alltid spridits från fullmånens sken. Det är fullmåne mellan tolv och tretton gånger om året, cirka 29,53 dagars mellanrum.”

– Simons svar under rättegången, på frågan om han ångrade sig.

Månens 8 olika faser:

Första gången Simon träffade Animo var han sex år. På den tiden kallade vi Animo för en låssaskompis, i vuxen ålder: en vanföreställning. Simon har brutit ihop några gånger och berättat allt för mig.

En morgon satt Animo bara där på hans säng. Cirka sextio centimeter hög och med knallorange hår som stod rakt upp över hela huvudet. Hans mun uppspärrad i ett stort leende, hela tiden. Simon har aldrig sett Animo inte le. Tänderna är bländvita och helt raka, men aningen större än vad som är proportionerligt. Det är med ögonen Animo förmedlar sina innersta tankar, det är där de verkliga känslorna sitter, medan käftarna förblir blottade. Den där första gången sa de ingenting, de bara tittade på varandra. Sen joggade mannen ut ur rummet. Men Simon visste direkt att han fått en livslång följeslagare.
Samma natt vaknade Simon av att Animo kröp ner i sängen. Han såg i det diffusa mörkret Animo ligga och stirra i taket under tystnad, med de vita tänderna nästan blänkande i gatlampans sken. Animo vände sig sakta mot honom. Tiden kändes så långsam, rädslan tog över allt. Han ville ropa på oss, men rösten blev bara ett gnäll. Animo började klippa med ögonlocken och somnade, men Simon vågade inte blunda, inte röra sig. Till slut hade Simon på nåt sätt ändå lyckats somna och när han vaknade var Animo borta. Det var i det tredje mötet de pratade för första gången. Då var Simon lite äldre, i åttaårsåldern kanske och byggde lego på sitt rum liksom alla dagar. Han hörde dörren öppna sig bakom honom, som den brukade göra. Antog att det var jag eller hans pappa och fortsatte bygga med ryggen mot. Plötsligt blev han helt varm och öm i kroppen, som om hans organ kokade i hans egna blod. Han vände sig om och mycket riktigt. Där stod Animo.

Det var bara några sekunder senare han skulle få veta att den lilla figuren heter just så. I samma kläder som vid deras tidigare möten presenterade han sig för Simon som skakade den dockliknande handen. Samma leende som aldrig ville ge vika. Hans tal aningen ansträngt därför. Animo hade stått bredvid då Simon byggde lego. Efter en stund börjat hjälpa till. Snart försvann rädslan. De började leka fastän Animo var en gammal man, som med tiden, mer och mer blev en pådrivare och inspirerade allt allvarligare hyss. Animo berättade att han hade varit hos en annan pojke innan, de hade dödat en hund tillsammans. Det hade känts skönt att höra den där hunden skrika. Första gången ämnet kom upp sa Simon att han inte ville skada nån. Animo såg besviken ut då. Det var första gången Simon såg den där besvikna blicken till smajlet, den där blicken som var så jobbig, som styrde hans liv. När han nån gång protesterade mot den äldres lekar och hot så kom ögonen, och han kuvades. Den andre fick med tiden sån makt över honom.

Vi tyckte det var gulligt till en början, eller intressant eller nåt. Vi frågade vad Simon och Animo gjort under dagen. Efter ett tag ville han inte svara. Efter fem år ungefär så reflekterade inte Simon längre över den lilla figurens närvaro. Han sprang alltid och gömde sig innan en dörr öppnade sig, eller om de fick möte på en trottoar nån enslig natt. Ibland sov Animo i garderoben. Simon funderade ofta på att döda sin vän då han sov.

I tonåren satt Simon för det mesta på sitt rum och höll på med sin dator. Det drällde alltid fyra – fem sönderskruvade datorer i lägenheten. När han lämnat skärmen försvann han i ensamhet dagarna i ända och till slut följde hans pappa efter honom. Såg sin son slinka in i ett mindre skogsparti med en glänta där han kom på Simon med cirka ett hundratal djurlik. De var prydligt arkiverade. I olika lådor och glasburkar. Det hängde uppsprättade harar och kaniner från träden. Tre katthuvuden spetsade på pinnar, inälvorna liksom intryckta i håligheter i träden, där larver myllrade, bland hundar och marsvin, där han bänt upp svålen för att titta på hjärnan. Då lämnade hans pappa oss.

Under alla mord stod Animo bredvid. När djuret dött sög han i sig blod från inälvorna. Alltid inälvorna, det var vad han levde av, kunde inte komma åt dem själv med sin lilla kropp, utan var tvungen att få makten över ett värddjur. Eller en kropp med tillräcklig styrka för att få tag på mineralerna från varelsers organ. Simon tyckte det var lite äckligt att se sin väns krampande läppar bita sig fast mot ett hjärta, eller en njure och sen suga tills köttstycket antagit en grå och färglös färg då allt blodet lämnat. Men Simon sa aldrig nåt. Med åren lärde han sig tycka om morden, spänningen, känslan av makt som det innebar. Så det var faktiskt Simon själv som en dag föreslog att de skulle gå över till människor. Då såg Animo glad ut. Alltså även på ögonen, förväntansfull. Simon ville så gärna att Animo skulle flytta till ett annat barn. Bad honom flera gånger.
Simon tror fortfarande att han är ett barn på vissa sätt, har han berättat. Vissa delar av hans person slutade utvecklas den där dagen i sexårsåldern då Animo steg in i hans liv. Animo har varit med vid alla mord. Hejat på, skrattat åt offrens rädslor. Gnidit sig mot de döende kropparna. Tvingat Simon skära upp bukarna. Skrikit hemska saker åt Simon, med sitt elaka, kvävda skrik. Det där skriket som ingen människa kan stå emot. Ja, så har i alla fall Simon förklarat för mig att han känner. Han vill bli fri men kan inte. Animo äger hans tankar och styr hans handlingar.

Jag bor kvar där vi bodde alla tillsammans, hans rum orört. Bor bland bilarnas tutande och folks stress till jobb och familj men är nu ensam bland allt det dära. Natten till idag, kunde inte sova av allt oljud, nån match tydligen, åkte till en sjö utanför stan, för att komma bort och tänka klart utan buller. Satt där hela natten. Ljuset uppifrån segnade ner på marken. Nästan fullmåne, väldig och skinande i vattnet framför. Nattfåglar som skriade på avstånd.

Den är vacker, sjön och badplatsen nu på morgonen. Disigt ner mot stranden, jag ser vassens vajande av morgonens vind. Ånga över sjön, några morgonfåglar leker ta-fatt vid skogsbrynet. Det är beige i känslan. Jag dricker te, fyrkanten hänger ut från locket till termosen i sitt snöre. De sista dropparna vatten, inte ens varma längre. Det börjar regna.
Då ringer det på min mobil.
”Hej, det är jag.”
”Hej älskling.”
”Jag undrar om du kan köpa hem en chokladtårta, jag kom och tänka på det, att det var så länge sen jag åt en sån, det vore jättesnällt.”
”Självklart, jag fixar det.”
”Du är bäst, ses i eftermiddag då.”
”Jag längtar, puss och kram.”
”Puss och kram.”

Simon är inte hans riktiga namn, han antog det efter rättegångarna för att inte bli igenkänd. Nu för tiden säger jag också Simon. Varannan helg ungefär brukar jag hälsa på, tre gånger tidigare har vi fått fika i närheten av anstalten tillsammans med en vårdare. Men idag är hans första obemannade permission. Han har skött sig perfekt på rättspsykiska senaste tio åren, vilket till slut gett honom denna korta tid av frihet. Han sägs vara Sveriges värsta seriemördare. Omhändertagen i tjugo år nu, Simon var arton år då han greps.

Ser sjön klucka och tänker på då han var barn och vi fiskade, han fick alltid döda fiskarna, jag tyckte det var bra att han lärde sig. Simon tog sig tid med dem, lät dem kippa efter andan, tryckte kniven genom hjärnan. Kanske borde jag stoppat det dära.
Regnet blir starkare och molnen mullrar lågt, där vid strandkanten. Kallare nu än vad det var förut, mitt i natten. Kör hemåt och ringer då min syster, den enda av de fyra som fortfarande tar mina samtal. Om än lite motvilligt. Vi var alltid så nära jag och mina systrar, men de vände mig ryggen, bara Tilda, hon som är knappt ett år äldre, blev kvar. Eftersom vi är så nära i ålder har vi alltid varit bästa vänner. Hade hon också försvunnit … det hade krossat mig.

Möter en granne på väg in, som slår ner blicken då porten slår igen mellan oss. Som alla andra. Nyinflyttade får snabbt veta vem som bott i min lägenhet, vem som är min son. Det är skammen, då alla vet, som är värst, då grannarna glor, kanske viskar till personen de går med. Där går hon, ur vems kropp en seriemördare. Som det var på jobbet sista tjugo åren, utfryst på ett kyllager. Pensionär sen ett par år.

Jag blir alltid så jävla nervös när jag ska träffa honom. Hans blick som om han kan se igenom mig, vad jag tänker och känner. Blir sittande i soffan, glor på tv. Jag som hade tänkt städa och sånt. Men sitter bara där och oroar mig. Hur eftermiddagen ska bli. Känns så viktigt att det här blir bra nu. Hade varit skönt om Tilda vore här. Hon har varit tydlig med att hon inte kan träffa Simon, fast hon vill egentligen. Jag ringer ändå:
”Jag klarar inte det här utan dig.”
”Du vet vad jag sagt. Berra och barnen … ”
”Jag vet men, vore det inte fint? Su kan ta med dem, tänk på vad mycket roligt vi gjort, försök att tänka på det?”
”Vi hörs i veckan, okej? Hälsa att jag älskar honom. Men, det går bara inte.”
Ingen annan att ringa.

Jag går väl och köper den där chokladtårtan då. På konditoriet nere i centrum. Kostar flera hundra men jag kostar aldrig på mig nåt.

Exakt klockan sexton kommer en vit skåpbil skumpande på vändplanen utanför. En vårdare släpper ut honom där bak. Det disiga lättar, en blå himmel kikar fram. Rätt stelt till en början då han kliver in i sitt barndomshem. Simon har tydligen under resan bjudit in vårdaren på chokladtårtan. Medan kaffet puttrar passar Simon på att gå in i sitt rum. Bara sitta där en stund och känna på känslan. Han ber om lov till och med.
”Självklart”, säger jag och vårdaren i munnen på varandra och fnittrar åt det dära.
”Simon är en riktig klippa ska du veta, alla älskar honom. Våra andra intagna, personal, ledningen. Du ska vara stolt över grabben. Hjälper folk med datorer och fixar och donar för att få det så bra som möjligt efter omständigheterna.”
”Ja visst är jag stolt över honom.”
När det sen är dags för fika tar Simon en gigantisk bit och slafsar i sig av all lust.
”Ta det lugnt Simon”, skrattar vårdaren, ”det finns mer tårta.”
”Jag har bara längtat så. Hela dagen, eller sen igår egentligen när jag kom på den idén. Ni vet hur jag är med fix idéer.”
Sen berättar Simon om ett teaterprojekt han driver utan att få gehör, ”vi ska kika på det där Simon, jag lovar det”, säger vårdaren som lämnar oss efter fikat för de tre timmar som avtalats.

Det luktar höst.

Då Simon var barn tog jag ofta med honom ut i skogen, badade, plockade bär. Han lyssnade på rapmusik och Bowie. Han skrämde mig ofta. Ibland medvetet, ibland bara genom att vara Simon. Desto äldre han blev, desto fler lappar om försvunna husdjur. En sommar försvann en flicka från några kvarter bort, hon med den där röda regnjackan som blev rikskänd. Hon hittades aldrig och jag berättade aldrig för myndigheterna om hans beteende den sommaren. Men jag ville ha Simon hos mig. Allt sket sig såklart till slut ändå. Tiden med de andra intagna har bara gjort honom mer knepig, tänker jag medan han går in på sitt rum igen, lägger sig i sin egen säng.

”Bara att gå på toaletten här, helt ostressat är en njutning”, säger han efter nån kvart.
”Förstår det.”
”Jag gör lite mer kaffe, vill du ha?”
”Ja, bara för att det är kaffe från dig älskling.”
”Du är inte sugen egentligen?”
Jag skakar på huvudet leende och han skrattar lite.
”I så fall ska jag se till att ordna jättegott kaffe.”
Men då ringer dörrklockan och vi blir bägge två lika ställda.
”Väntar du nån?” undrar han.
”Nej, säkert nån försäljare”, men tycker det är konstigt att en sån skulle dyka upp just så Simon är här. Förmodligen finns problem på andra sidan dörren, men tittar i nyckelhålet och det är Tilda, hon kom ändå. Jag blir så glad att jag öppnar utan att fråga vad Simon vill. De kramas. Hon gråter.
”Jag var tvungen att träffa dig. Jag saknar dig så mycket Fabian. Jag tänker på dig jämt, varför blev du sån här?” och han släpper omfamningen.
”Du har haft tjugo år på dig att fråga.”
Med ens då Tilda förstår att Simon irriterats blir hon livrädd. Simon gillar inte när folk är rädda för honom, men han svarar ändå sin moster artigt:
”Förmodligen finns det bakom varje förtryckare en dålig mamma och förmodligen en för frånvarande pappa, eller en för våldsam mamma, förtryck uppstår då man är ledsen. Förmodligen är hela världen rutten och skapar såna som jag. Det händer ju hela tiden, så det ska väl vara förtryck. We’re all in this shit together, fanns ingen positivitet och kärlek, det var därför jag blev sån här.”
”Men din uppväxt är helt normal, det där är en sjukdom,” snyftar min syster.
”Mina föräldrar är lika moody som jag, det vet du. Men skit i det nu, jättekul att du kom förbi, Tilda. Vill du ha chokladtårta, det finns lite kvar eller hur mamma?”
”Ja, tre bitar.”
”Det kan jag väl ta då, för gamla tiders skull, men jag ska inte bli långrandig. Jag ville bara säga att trots allt ont du gjort så älskar vi dig, allihop och allra mest din mamma, det är en stor dag för henne det här”, säger Tilda och torkar tårarna med tröjärmen.
”Det är en stor dag för mig också. Men var är alla andra mostrar då?”
”Våra systrar har svårt att förlåta dig.”
”De behöver inte förlåta, de känner sig nog skyldiga, det är allt.”
Visst förstår jag vad Simon menar trots att Tilda hela tiden försvarar mig och familjen, att det liksom inte är mitt fel. Men jag har såklart också vacklat mot samma värld som Simon, sängliggande av mina tankar, sjukskriven i perioder, gråtande på toaletten, Simon höjde på dataspelshögtalarna.
”Dina kusiner är poliser bägge två,” berättar Tilda och det får Simon att skratta.
”De där små skitarna.”
”Bägge två är över en och nittio.”
”Ja det såklart, Berra är ju lång, hur går det med judon?”
”Han la av för några år sen, men han joggar fortfarande.”
Tårtan är snart uppäten, några pliktskyldiga skratt senare darrar löven ljudligt av vinden utanför. Tilda ska gå, ”tur att jag kom ändå.”
”Var fint att ha dig här, jag ringer när han åkt”, tackar jag henne i hallen.
”Gör det”, säger hon, ropar sen, ”ses snart igen” in till köket, men får inget svar.
Han är inte i där då jag går dit för ett glas vatten. Inte i sitt rum heller, inte på toaletten. Men i vardagsrummet ser jag honom med ryggen mot, har satt sig i fåtöljen hans pappa brukade sitta i. Med benen uppdragna precis som han. Jag sätter mig i soffan och sneglar mot min son, sätter på tv:n med fjärrkontrollen. Han tittar inte på tv:n, utan snett bredvid och han ser så där ledsen ut, som han gjorde då och då som ung.
”Jag stängde in en kvinna i ett solarium och låg sen och tittade hur skinnet brändes, hur det reagerade på värmen. Smådjur och gnagare som blivit lemlästade … bara en människa kan vara så ondskefull mamma.”
”Men du tänker väl inte såna tankar längre”, och han rycker på axlarna.
”Kommer du ihåg när vi låg på taket och såg mot stjärnorna om somrarna. Du berättade för mig om de olika formationerna. Vi skrattade mycket, du hade en härlig sjuk humor, men senare alltför sjuk för humor”, påstår han sen och har väl rätt:
”Det smög sig på, allvaret och mörkret. Jag isolerade mig, du gjorde samma, ville inte leka med kompisarna som kom och plingade på titt som tätt. Snart blev det glesare mellan besöken, sen slutade de försöka.”
”Så som vi ville ha det?”

Första dagen på mellanstadiet knuffade en kille i nian Simon så han ramlade och alla skrattade. Några dagar senare fick killen en gaffel genom kinden i matsalen och Simon fick specialhantering med kuratorer och assistenter. Det blev mer tumult under läsåret och sommaren efter skickades han till ett hem för psykiskt sjuka barn. Han pratade inte med mig under hela höstterminen, då han fick bo hos mig igen.
”Ni borde ha sagt till mig vad det pratades om, hur kunde ingen förstå vilken chock det var för ett barn att bara föras iväg sådär.”
”Men du blev tvångsomhändertagen, hur förklarar du det för ett barn?”
”Idag känner jag till hur trög byråkratin är, jag vet nu att det måste ha dividerats en jävla massa fram och tillbaka dessförinnan. Hur länge kan det ha varit du lät det pågå över mitt huvud, jag var gammal nog att få veta vad som planerades med min individ.”
” Jag vet, jag gjorde många fel i din barndom, liksom de gjorde i min, vi får ta några snäpp per generation. Förlåt Simon, verkligen.”
Simon såg då arrogant ut, ”men det är ju just det jag försöker säga, att jag kan aldrig förlåta dig för hur du ljög för mig, men jag kan acceptera det och släppa det. För bara den grejen utgör inte hela din person. Och det är bra att jag tar upp det här med dig, eller, det är vad de säger i terapin … det känns faktiskt lite bra att ha sagt det.”
”Det är det viktiga, även fast det gör ont att höra.

Jag hörde honom alltid prata med nån trots att han var själv i sitt pojkrum. Jag kan acceptera och släppa hur livet spelade ut sig, tänka på annat, kolla nån film på tv.
”Den där natten då jag torska. Jag gjorde inget fel ju, eller hur. Det var liksom bara en slumpartad fyllevandring genom skogen som hamnade rakt i mitt … dåd. Jag gjorde inget fel i planeringen. Killarna borde inte varit där just då. Att de råkade gå på mitt gymnasium, ey det där, det kan inte vara annat än ödet.”
”Trodde inte du tänkte så?”
”Hur ska jag annars tolka det?”

Polisen grävde fram honom, ur det där hölasset en bit utanför stan nästa gryning och sen snurrades allt upp. Många som varit rapporterade saknade blev funna utifrån Simons utsagor. Han fick sluten psykiatrisk vård, denna gång på obestämd tid.

Då Simon var tjugofem år slutade han plötsligt skriva brev till mig och jag fick inte besöka honom. Han hade börjat skriva med nån annan, klarade inte av två mänskliga kontakter samtidigt, skrev han i sitt sista brev. Det var en man, han var mycket äldre, poet, en av de stora. Jag fick nyligen tag på de där breven och plöjde alla milslånga kärleksformuleringar och smarta fyndigheter. Jag förstår att Simon blev förälskad. Vem skulle inte bli det. De gifte sig på anstalten. Alla tidningar bevakade det. Simon njöt av att ha nåt att hänga upp sitt liv på. Men den där poeten frekventerade kort därefter de fina restaurangerna i Stockholm, omslingrad av unga tjejer. Simon fick reda på de där historierna, skiljde sig och återupptog kontakten med mig.
De senaste tio åren har jag då alltså besökt Simon varannan helg och med tiden sett världens tillfrisknande. Han förstod att Animo inte fanns på riktigt, kom ur sin psykos och läste till och med in gymnasiet. Han har fått massa förtroendeuppdrag där inne, får ringa mig varje dag om han vill, det brukar bli några gånger i veckan i alla fall, varje dag i perioder. Allt det här har lett fram till idag då vi ska få vara själva utan vakande blickar, för första gången på mycket länge.

När jag kommer ut från toaletten ser jag honom vid byrån i hallen. Han vet precis var jag lagt dem. I andra lådan från höger finns de trettio brev poeten skrev till Simon. Han ler sorgset då jag ertappar honom. Simon sätter sig i fåtöljen, drar upp benen och börjar läsa. Läser brev efter brev och jag vill inte störa. Efter en stirrig paus ut i tomma intet frågar jag ändå, ”pratar ni nåt?”
”Nä, det var länge sen.”
”Vill du träffa honom?”
”Ja.”
”Döda honom?”
Han skrattar:
”Jag har väl slutat med såna tankar, mamma… men jag trodde verkligen han tyckte om mig.”
Ser ner på pappret, den handskrivna texten igen:
”Simon jag längtar så. En dag, i frihet, jag hyr en bungalow i Syditalien, bara för vi ska komma bort. Se oss där i hammocken på verandan, då solen går ner, då solen går upp. Bara du och jag, kanske en katt som spinner i ditt knä. Min älskade sinnrika Simon. Jag förnimmer ännu dig framför mig i den där klänningen, hur silket löpte över din muskulösa rygg. Vi måste skicka mer foton till varandra, darling, försök få låna kameran igen. Min tillvaro, så kall utan dig vid min sida. Din broder och älskare… ti amo”, läser han upp ur det trettonde brevet.

Hans första offer var den lilla flickan i den röda regnrocken en sommarnatt, då fullmånen tycktes ovanligt nära. Polisen utan spår att gå på, helt mystiskt, eftersom de aldrig misstänkte en nästan tolvåring. Jag vet var hon ligger nergrävd. Det står skrivet i mappen som ska öppnas av en advokat jag kontaktat, efter jag dött.
Alltid då månen tycktes ovanligt nära, dödade de nån. Under några av våra samtal har han faktiskt berättat allt han känner. Han skrämde mig då ännu mer, på grund av hur genomtänkt allt är.
”Jag saknar att ta pendeln till bondgårdarna utanför stan och se på när kossorna föder, när hästarnas föl föll ut. Ägg som kläcks, döfödda, kadaver, parasiter, asätare. Jag saknar allt sånt där. Jag tänker alltid mycket på varför det jag gjorde var fel. Jag såg folk som sprang runt med speciellt utvecklade mordvapen för att slå ihjäl flugor. Jag har sett folk klippa sniglar mitt i tu, skjuta tjädrar och inte äta dem, enbart för det höga nöjet av mord. Men de är inte inspärrade som jag.”
Jag har inget svar på det dära. Vi har det så mysigt i soffan, äter godis, chips, kollar tv.
”Tänk om det kan funka nu det här. Att du sköter dig så att du kan få permissioner. Det skulle väl vara fint, att kanske kunna komma ut i samhället helt igen nån dag.”
”Du förstår att den tanken är naiv. Simon kommer förmodligen aldrig att helt släppas ur samhällets grepp, jag har varit för farlig. Bränt mina broar med friheten”, säger han, ”men nåt slags gruppboende är kanske inte helt orimligt framöver.”
”Men det här var fint i alla fall?”
”Ja , det här behövde jag.”

Ett glas går sönder då jag därefter diskar. Han låser till toan precis när jag ska gå dit för att ta ett plåster. Hör honom prata med nån. Sätter örat mot toalettdörren, det är precis som då han var liten. Mumlandet ökar i styrka, otydligt att urskilja orden. Kanske rappar han nån sång, det låter lite rytmiskt faktiskt. Kanske är det inte Animo han pratar med. Blir ändå rädd. Dörren öppnas plötsligt, jag är inte beredd och inte han heller. Kanske undrar han om jag hört honom prata. Ingen av oss säger nåt och jag går till badrumsskåpet och sätter plåster på mitt skärsår. Då luckan stängs är det min tur, i spegelns reflektion, att inte ha insett hur min son stått kvar utanför badrummet och tittat mot mig.
Det börjar regna lite och balkongdörren står öppen, så det smattrar mot räckets plåtar. Simon tittar ut, ser bekymrad ut.
”Det är fullmåne ikväll, jag vill se den tydligt och klart, jag kan inte se den från fönstret i min cell. Det här regnet förstör vad jag hoppats på.”

En timme kvar av permissionen.

Men det spricker upp och stjärnor framträder i himlens mörker.
”Kan vi leka kurragömma? Som när jag va liten?” undrar han. Jag går med på det, för vad ska jag annars säga? Gömmer mig i en garderob, försöker lugna tankarna, inte kan han döda mig, sin egen mamma, inte kan han. Simon öppnar skåpsdörrar, lyfter på saker. Är alldeles nära, jag är nära börja gråta. Till slut hittar han mig, blir helt upplivad och skrattar, sen blir det min tur att räkna. Jag står med ansiktet tryckt mot en vägg och Simon springer iväg.
”… fyrtioåtta, fyrtionio, femtio, nu kommer jag!”
Tittar in i mitt rum, tittar in i vardagsrummet, ut på balkongen, under saker, ut mot vändplanen mot den skumpande vita skåpbilen … i saker, ingenstans. Plötsligt försvinner elen i hela lägenheten, smygande steg i mörkret. Försöker gömma mig men får strax en knuff i ryggen, knuffas ut på balkongen. Det enda som syns är fullmånenens ljus, tycks ovanligt nära ikväll. Då känner jag en bubblande het känsla i hela kroppen, som om mitt blod ska koka över och genom skuggorna kliver Animo ut, blir synlig även för mig, för första gången, efter alla år. Han ser ut precis som Simon beskrivit, det där sjuka leendet som jag undrat över så många gånger. Animo verkar nyfiken på mig, såklart han är, efter allt tassande precis i min närhet. Skrämmande när jag inser att han alltid varit där. Att Simon aldrig ljög. Jag ser hatet i Animos blick med en viss förväntan.
”Jag äcklas av mig själv”, säger då min son.
”Du är vacker, utifrån och in.”
”Tycker du jag har blivit plufsig?
”Ja”.
Han skrattar:
”Folk är sällan ärliga. Men det såklart, till vilken nytta ska nån vara det.”

---

Kristoffer Cras debuterade 2011 med romanen Svenneskräp som fick mycket uppmärksamhet. Han följde 2013 upp med Falafelrulle och denna höst släpps tredje boken, den mer allvarsamma, Om en pappa och en son, och i issue 16 debuterar han nu även som novellist.