Glömskans resa, av Magnus Ottelid

Bild: Pub Dom


När Mias brev kom hade Henrik redan bestämt sig för resan. Det var därför han satt på sin köksstol med den fullpackade ryggsäcken intill sig, lutad mot väggen. Han slog kuvertet mot handen en stund, kastade en obeslutsam blick på soppåsen vid dörren som han ännu inte knutit ihop, men sedan vek han ihop brevet och stoppade det i fickan.

Köket var nödtorftigt städat, golvet våttorkat. Men det doftade inte så där rent som man kunde önskat. Henrik reste sig, flyttade stolen så att ett ben tryckte ner den där envisa fliken av korkmattan som lossnat och alltid var lite uppvikt. Han såg sig omkring, gick till diskstället, ställde in de rena kopparna, tryckte till skåpluckan, den sista biten var som vanligt trög. Drog ett extra tag på kallvattenkranen, men droppandet fortsatte, om än något mindre. Sedan tog han soporna. På vägen ut passade han på att besöka den gemensamma toaletten i trappuppgången. Någon hade varit där nyligen, glömt att spola.

Henriks vänner hade skakat på huvudet och tyckt att det varit idiotiskt att han följde efter Mia när hon flyttade till Malmö. Och visst var det lönlöst. Hon hade träffat en annan. Men det var som att det inte fanns något alternativ för honom. Han sa upp sig, skaffade nytt jobb och hittade en bostad, brydde sig inte så mycket om vare sig det ena eller andra.

Att hon skulle lämna honom hade väl Henrik egentligen alltid vetat på något underligt sätt. I början av deras relation när de varit i Tyskland hade han fått ett oväntat sammanbrott. I vinruset hade han helt plötsligt gråtit som ett barn, de var i en liten by, hyrde ett rum för natten, liftade, på väg till Frankrike och sedan Spanien. Mia begrep nog inte riktigt vad det handlade om, men det var just det där. Att han i det ögonblicket kunde känna i hela sin kropp att hon skulle komma att överge honom.

Hon strök honom tröstande över håret medan han hulkade hjälplöst i hennes knä, drabbad av en insikt om vad som skulle hända, förr eller senare. Han kunde inte säga varför, eller hur, han förstod detta. Det var som att deras förhållande redan från början var avgjort, hon avslutade relationen med deras första kyss. Naturligtvis fattade hon inte själv hur tydligt detta var för Henrik. Eller hur ont det gjorde i honom, för han kunde inte berätta vad han kände. Det var alldeles för nära hans innersta för att kunna uttryckas i ord.

Henrik hade upplevt tiden i Malmö som obeveklig på något vis, han kunde inte påverka något, dagarna var stillastående utan mål. Där fanns helt enkelt inget som kunde skapa mening. Han klev rutinmässigt upp varje morgon, men förstod egentligen inte varför, allt fick bara ske, och dagarna var osammanhängande fragment.

Hittills hade Henrik supit intensivt varenda fredag och lördag, ibland onsdag, han var ständigt stökig och provocerande mot allt och alla ute på pubar och krogar. Ville väl få stryk för att känna något annat, något konkret, en smärta att se och förstå, blod, svullnad, märken. Blev alltid räddad av någon vänlig själ som drog iväg med honom.

Och de träffades då och då trots allt, Mia och han. Fikade ute någonstans, gick till och med på bio. Det var en pina för Henrik att möta hennes blick. Hennes ömkan. Höra hennes röst. Hon verkade vilja hålla honom kvar på något vis, för det var alltid hennes initiativ att träffas. Han förmådde aldrig säga nej när hon ringde. Möjligen fanns det ett ömsesidigt snedvridet behov, och kanske plågade det även henne att fortsätta ses. Henrik hyste inte någon verklig förväntan eller tro på återförening, men mötena och kontakten lämnade ändå en obarmhärtig eftersmak av omintetgjort hopp.

Det hände att Henrik på natten i fyllan stod utanför hennes lägenhet i trappuppgången när den nye var där, ibland vrålade han att han ville döda, skada, slå, det var hat och ilska. Men på något vis var det bara en uppvisning, mest ett sätt att inför honom själv gestalta sin tomma förtvivlan, ge den någon slags kropp och uttryck.

Mitt i allt det där supandet och bråkandet var han mest av allt stum. Förmådde inte tala om det som var smärtsamt, inte ge det ord. Inte ens inför sig själv.

Så både dagar och nätter under den här tiden vara bara en ödslighet. Inget av Henriks gamla intressen fångade honom längre. Böcker förblev olästa, hans fiskeutrustning ouppackad i garderoben.

Men nu, denna nya annorlunda dag, slängde han soporna i tunnan ute på gården. Det var sen augusti och i ett djupt andetag försökte han föreställa sig den kristallklara och krispiga luften uppe i fjällen.

 

Det var en oväntad vändning detta med resan, den kom när en andra sommar i Malmö gick mot sitt slut. Han hade själv svårt att förstå hur han lyckades ta sig iväg. Möjligen var han mer livsduglig än han trodde. En dag var det plötsligt klart utan att han riktigt fattade hur det gått till. Hade ordnat ledigt, skulle åka upp till Kvikkjokk, vandra en vecka, tälta, vara ensam, fiska, sova, vara nykter, fotografera. Längre än så tänkte han inte. Men det var tillräckligt.

Och just när Henrik skulle lämna Malmö fick han alltså brevet från Mia, det som han inte öppnade, men trots allt sparade, vek omsorgsfullt ihop och tryckte ner i byxfickan. Hennes typiska, distinkta handstil fanns på kuvertet, hans namn, hans adress. Men innehållet ville han inte veta av. För han visste mer än väl vad grusat hopp gjort med honom förut. Fast ändå låg det där, brevet, i fickan.

 

Henrik for med tåget upp till Umeå. Ryggsäck, tält, fiskegrejor, sovsäck, vandrarkängor.

Hade fått låna nyckel till en kompis lägenhet. Han var på Island. Höll på att supa ihjäl sig där fick Henrik veta långt senare, akut spritförgiftning, hamnade på sjukhus.

Henrik kom fram en lördag eftermiddag, skulle vidare nästa dag. Packade upp allt på golvet i vardagsrummet för att säkerställa att allt var med. Satt sedan och trummade med fingrarna på soffbordet, rullade en cigarett, rökte. Kamera, filmrullar, håv, rulle, flugor, spö, förstärkningsplagg, liggunderlag, spritkök, tändstickor, tobak, kaffe. Det var underligt, allt kändes just då så självklart där han satt. Avståndet till Mia var tydligt trots att han befann sig i deras gamla stad. Och brevet, i höger byxficka, det störde inte. Var det den tankemässiga närheten till naturen, fjällen, älven, som fick honom att bli lite lugnare inombords?

Men när kvällen kom hade oron trots allt växt och drev honom ut trots att han tänkt gå och lägga sig tidigt. Det var ju lördagskväll så han promenerade bort till den närbelägna krogen med disco, där de brukade vara, Mia och han. En öl var det tänkt, det blev två, tre, fyra, han slutade räkna. Hög musik, halvmörker, cigarettrök, trängsel, ett plötsligt behov av närhet. Och i augustinattens mörker fann han sig vingla åter till den lånade lägenheten med en ung kvinna i sällskap.

 

Jag ångrade alltihop redan innan vi låg och guppade i den obekanta sängen, men hon föreföll glad, tror jag, även efteråt, trots att det väl knappast var den mest lyckade avslutningen på en kväll jag åstadkommit, asfull som jag var. Fumlade med klockan, men lyckades sätta den på ringning, tåget gick redan sju på morgonen. Hon la huvudet på min arm och somnade, hela den främmande nakna kroppen var mot min och jag önskade bort henne. Men det anade hon inte. Skammen jag kände. Jag älskade ju fortfarande en annan.

Vilken helvetes skitstövel jag var, körde upp henne i ottan, ingen frukost, slet med mig grejorna, ner i taxin, släppte av henne på stan. ”Måste du åka, du kan väl ringa,”, sa hon, såg ledsen ut, ville något mer, gav mig en lapp med telefonnummer, jag brydde mig inte ens om att försöka minnas vad hon hette. ”Javisst”, ljög jag, skrynklade lappen i handen, höll på att spy, var väl fortfarande full, drog igen bildörren, vinkade, anlände till stationen, kom äntligen upp på tåget. Krånglade av flugspöet och håven som jag satt fast på utsidan säcken, la upp allt på hyllan, sjönk ihop i sätet. Skämdes som en hund. Så där gör man inte, inte mot henne som följt mig från krogen, inte mot mig. Otrogen, för första gången. Men jag skulle inte behöva förklara det för någon, inte ljuga för Mia, varför skulle hon bry sig, vi är inte ihop längre.

Det var sannerligen något som gått förlorat; självkänsla, stolthet, ryggens rakhet.

Slocknade med biljetten i handen så konduktören inte skulle behöva väcka mig. I halvdvala insåg jag att kamera och teleobjektiv stod kvar på köksbordet. Nu skulle jag inte kunna dokumentera resan. Inte få med mig bilder som kunde visa att jag varit någon som rest till en plats, någon som satt upp ett tält, någon som lagat mat på spritköket, någon som sett ut över fjället och älven, kanske med händerna i sidan, eller sittande på en sten med armarna om benen. Bevisligen levt. Jag hade tänkt framkalla allt på egen hand, kopiera, göra svartvita bilder och minnas, framkalla mig själv, få ett vettigt liv igen. Inte vet jag hur jag tänkte. Nu skulle det inte gå. Filmrullarna hade jag i fickan, fyra trettiosexbilders. Där var också Mias brev, nu något tillknycklat.

Bytte till buss i Murjek, kom till Jokkmokk, ny buss där. Övernattade på vandrarhemmet i Kvikkjokk.”

 

Morgonen kom med sol, vindstilla var det också. Sjön blank, nästan utan en rörelse, bara enstaka vakande fiskar bröt ytan. När Henrik såg ut över vattnet, med en kaffekopp i handen, på verandan, med fjäll i ögonen, tystnad, inga människor. Då var det som att tomheten i honom ändrade karaktär. Han förmådde inte uttrycka precis hur det var just vid det tillfället, men i efterhand tänkte han att det var en upplevelse av att det som var öde inte behövde vara det för evigt, det kunde bebyggas, befolkas. En efterkonstruktion måhända, men vi lever ju våra liv så, bakvänt, i ljuset av hur allting blev.

 

Henrik fick båtskjuts över sjön, vinkade tack, började gå genom den täta björkskogen. Det var en bit att ta sig innan man kom upp mer på fjället, och han tänkte att det var bra att spö och håv utanpå säcken ändå inte fastnade i grenarna när han trängde sig fram på den smala stigen. I samma stund insåg han att håven blivit kvar på hyllan i tåget. Svor högt. Kameran var en sak, den skulle han plocka upp på vägen tillbaka, men håven var förlorad, skulle han aldrig få igen. Visst går det att landa fisk utan håv. Det hade han gjort många gånger. Men det kändes lite naket att inte ha med all utrustning. Ingen håv, det var som att inte ha med sig kniv eller tändstickor. Nåja, inte överdriva nu. Fast packningen var lite lättare i alla fall.

Efter någon timme stannade Henrik till, träd och sly hade tunnats ut, nu var det mest blåbärsris och lågt fjällvide. En liten bäck korsade stigen, och han böjde sig för att känna på vattnet, kallt. Blötte ansiktet, gång på gång, vällustigt, föll på knä inför jokken, kupade händerna, fångade in det våta porlande, klara, kände hur fingrarna efterhand stelnade av kylan.

Han reste sig. Drog efter andan, torkade av sig på byxorna. Inga mygg. Det har väl varit ner mot noll i natt, de vaknar nog framåt kvällen. Han kontrollerade kartan. Så fortsatte han mot sin första anhalt. Vek av från leden. Uppåt. Sedan mer på skrå. Framåt.

Tjärnen vilade där, precis på det sätt det brukar vara med tjärnar i fjällen. Ett blankt öga så tydligt förbundet med himlen, den är ju så nära. Helt olik de mörka vattnen inne i skogen. Deras bottenlöshet går att uppleva som skrämmande om man är lagd åt det hållet, inte svårt att förstå. Gå vilse, troll, drunkning, aldrig bli återfunnen.

Men inte så på fjället. Öppet, inbjudande, löfte om liv och överlevnad.

 

”Skymningen var nära, fjälltopparna mörknade, jag reste tältet först. Sedan tacklade jag upp. Den senaste timmen hade det börjat blåsa rejält, så jag undrade hur det skulle gå att få ut flugan på något vettigt sätt. Satte mig på en sten och iakttog vattnet. Inga vak syntes, det var för oroligt på ytan. Det verkade rätt djupt redan intill stranden. En liten vindpinad björk precis vid tjärnens kant fick utgöra ett skydd för upptäckt och jag fumlade iväg en liten ljus torrfluga på vattnet, för att förbereda ett kast. Innan jag hunnit mata ut lina sköt en svart skugga upp ur tjärnens mörka vatten och i en kraftfull välvning tog öringen flugan. Knappt mer än framför mina fötter. Oförberedd lyckades jag ändå göra mothugg, och det var fast fisk som skenade mot botten, kastade och knyckte. Men den satt bra och det gick fort att få upp den i gräset. Fyra, fem hekto underbart vackert färgad öring. Gul mage, grönt, rött, svart, brunt tecknat längs sidorna. Stod länge på knä och bara såg på denna skönhet, vinden la sig plötsligt, det gick som från en sekund till en annan. Flugan var inte så tilltufsad, den fick gå ut igen. Nu kunde jag vifta ut den en bit utan besvärande vind. Flugan lade sig tillrätta i det stillnande vattnet. Slurp. Mothugg. Ny knäböjd meditation inför detta under. Inte bli girig. Nog nu. Fram med spritköket. Smör finns i plåtlådan.”

 

Fyra dagar senare. Kliande skäggstubb. Han hade inte mött en människa. Hållit sig utanför lederna. Renar hade stirrat på honom. Solregn emellanåt, lite grått ibland. Men mest helt molnfritt. Kalla nätter. Nästan frost. Tobaken var slut, men det gjorde honom inget.

Han insåg en sak. Händerna, hur de verkade annorlunda. De rörde sig med en slags självklarhet som tycktes honom obekant. Grep kring kniven så vackert, rullade enkelt ihop sovsäcken, knöt en fluga på tafsen utan ansträngning, vilande, lugna i hans knä, bruna och härdade av sol, vind och kallt vatten. När han drog fingrarna genom håret på morgonen efter att ha klivit ut ur tältet, kisat mot gryning och fjäll, blev händerna honom fulla av mening och betydelse på något vis. De kan greppa, hålla, hårt, mjukt, fingrarna kan peka ut riktningen. Dit ska jag gå idag, kunde de hjälpa honom att säga. Han hade aldrig tänkt på det viset förut. Att kroppsdelar kunde upplevas så.

 

”Sjätte dagen fiskade jag i älven en sen eftermiddag. Satt först en timme säkert, vilade och bara iakttog vattnet.

Flödet, strömmarna, djupkanalerna,

tänkbara höljor, stenar, vadmöjligheter,

bligade i flugasken, tänkte mig en större fisk nu,

tunna grå moln, vindstilla,

sätter upp spritköket,

vatten, kaffe, hårdbröd,

här kan jag övernatta,

kommer att sova gott med bruset utanför tältet.

Tjugo meter uppströms är det en liten inbuktning med nästan stilla vatten, där vakar frukostens småöring och harr.

Och jag tog av mig vandrarkängor och strumpor, kavlade upp byxorna ovanför knät och satte på mig gymnastikskorna. Vadade försiktigt ut på grusbottnen, kylan trängde fort genom skornas tyg, tog sikte på den första stenen jag tänkte fiska av, den var väl en decimeter under ytan, antydan till vitvatten. Efter fyra kast nådde den svarta streamerflugan bakvattnet som säkert dolde en liten djuphåla och öringen tog med kraft. Mothugg, tyngd, rusning uppströms, fort in med lina, där bröt den ytan med ett plask, sedan nedströms igen, jag bromsade försiktigt. Ner på botten for fisken och tvärstannade, jag höll den och tänkte två kilo. Hanfisk, måste vara. Uppströms på det viset.

Solen bröt fram över fjällkammen på andra sidan älven, en kungsörn visade sin siluett, steg i uppvindarna, jag hade inte tänkt på Mia eller brevet sedan jag lämnade Umeå och klev på tåget. Fisken började röra på sig igen, tog sats och gjorde ett jättehopp, skakande tafs och fluga, dunkade mot älven yta, jag tänkte tre kilo, ny rusning, knarret från rullen övergick nästan i ett tjut.

Men i nästa stund kom han lugnt rakt mot mig, tog en sväng när det var ett par meter kvar där jag stod i decimeterhögt iskallt vatten, han skimrade, visade upp sin stora ryggfena, sedan vände han i sakta mak mot ursprungsstenens håla, ställde sig lugnt, spänt spö, rörde sig inte.

Hur länge höll vi på? Jag kan inte bedöma det, på ett vis var det väl en evighet.

Det var molnen, fjällen, älven, bruset, mina domnande fötter i kylan,

tanken att det inte handlade om en strid mellan mig och öringen,

detta var mer en dans, något vi gjorde tillsammans,

och mina fingrar var inte bara om spöet, med vänsterhanden bromsande rullen,

jag höll denna vilda fisk nära mig,

såg hans kropp,

kände hans kraft,

hur han lekte med mig, kamratligt,

ja, visst var det så,

det var inte på allvar,

ingen skulle dö,

ingen skulle förlora någon kamp.

Så när linan plötsligt slaknade var det inte den där vanliga tomheten som kan uppstå vid insikten att man tappat en fisk, nej, det var i själva verket mycket mer en lyckokänsla, befrielse till och med, någon form av tacksamhet, jag ville nästan falla på knä och gråta så underbart var det.”

 

Den sjunde dagen började Henrik röra sig tillbaka mot Kvikkjokk. Himlen var hög i honom, fjällen var också i honom, och vattnet, rörelserna. Han gick lätt, hemvant, fötterna fann rätt

ställe på steniga stigar, parerade med självklarhet ojämnheter och undvek pölar av regn, klev stadigt över småjokkarna.

Henrik passerade en lång stupande ravin och tänkte sig en ordentlig omväg, för det var brant, inget att ta sig över precis. Men när han stod och blickade mot andra sidan tyckte han sig plötsligt se hjortron som glimmade, mest i gult. Är det inte rätt sent för det? Blötmylta då? Lyste det inte alldeles oerhört vackert och lockande? Och han greps av en oemotståndlig lust att ta sig dit, brant eller inte.

Han tog av sig ryggsäcken, fäste ett rep i mesen. Sedan halade han försiktigt det hela till en första avsats några meter under sig. Släppte repet, det singlade så vackert i luften, nu fanns ingen återvändo. Började klättra. Han hade aldrig hållit på med sådant, men på något sätt kändes det helt naturligt, som om han aldrig gjort annat.

Men ändå föll han. En plötslig svindel, tappade taget med fingrarna, halkade till med kängorna. Rasade handlöst nedåt, slog i stenar och avsatser, dunkade ner på ravinens botten. Mörker. Oklart hur länge. Fortfarande dag. Ögonen stirrar upp i blå himmel. Smärta obeskrivlig, hela kroppen. Och insikten om att han inte kunde röra sig. Flackade med blicken, kroppen helt död och stum. Han var bara tanke och smärta. Hjälplös. För alltid.

Men nej, han vägrade detta. Skräcken för fallet som plötsligt gjort det så verkligt fick honom att blunda, stel och fastklamrad vid klippväggen för en stund, men inte länge. Han fortsatte. Kom ner till ryggsäcken han firat ner till den första avsatsen, andades ut, släppte den en bit till. Varsamt nedåt igen, fötter, händer, vassa stenar. Upprepade detta två gånger till och så stod han på fast mark. Såg upp mot utgångspunkten. Han förstod att det kunnat gå fel.

Om jag fallit och skadat mig, hur skulle det gått? Hade jag kunnat ta mig därifrån? Hade någon hittat mig? Jag befinner mig långt utanför ledernas trygghet.

Men inget har hänt. Jag klarade det utan problem.

Och det var verkligen riktigt mogna hjortron, de var på gränsen. En eller högst ett par dagar till och det hade varit för sent. Henrik hade aldrig sett så mycket på ett enda ställe, det var som ett odlat fält. Hade han något att plocka i? Av med säcken, rulla upp skjortärmarna, dags att skörda.

 

”Jag såg redan glasburkarna framför mig, kokta, steriliserade,
upplockade ur den största kastrullen, rykande på diskbänken,
jag häller på sylten, doften i näsborrarna,
tänker på några av mina vänner i Malmö,
de ska få en liten burk,
jag skrattar, de tackar, ber mig berätta,
jag överdriver inte, det behövs inte,
ett fält säger jag, stort som ett rapsfält i Skåne,
åh, säger de, begriper väl inte riktigt innebörden,
såg du några renar,
självklart, och vråk och en kungsörn,
de suckar, man borde åka till fjällen någon gång
och jag tänker att de inte förstår, men nog kan de lära sig,
om de vill,
jag har själv gjort det en gång, lärt mig.

 Och jag närmade mig tanken på Mia,
våra fjällfärder,
våra hjortron,
våra gula kantareller,
våra frasande skidor mot skarsnön.
Det var goda minnen, visst var de. Och i det ögonblicket bara minnen. Ingen smärta.”
I ryggsäcken hade Henrik fyra matkassar i plast. Han gjorde dem till två dubbla.

Det tog inte mer än ett par timmar, sedan stod han och vägde dem prövande. Skulle de hålla? Fullmogna hjortron är tunga. På med säcken, hängde kassarna på mesen, den hade en liten pinne på var sida högst uppe vid axlarna som stack upp så lämpligt. Härlig tyngd, det blev långsamma steg nu.

På kvällen nådde han Kvikkjokk, duschade, sov som en stock, tog bussen på morgonen. Bytte i Jokkmokk, fullt med folk, hjortronkassarna in under sätet i trängseln, de höll bra, läckte inte.

 

”Det var först när jag klev av tåget i Vännäs som min alltför lätta packning fick mig att inse att alla hjortron måste ha blivit kvar på sista bussen.

Folk måste ha trott att jag var tokig. Jag satt för mig själv på en bänk på perrongen och gapskrattade utan synbar orsak. Självklart skulle kassarna bli kvarlämnade. Hur kunde det vara annorlunda? Det var sannerligen en förlusternas och glömskans resa.

Och mest av allt hade jag väl glömt Mia. Jag stack handen i fickan. Det oöppnade kuvertet. Fjällhanterat, medfaret, mitt namn med hennes handstil, bläcket hade flutit ut lite, det hade blivit fuktigt i omgångar, torkat, fått fläckar. Jag slätade nödtorftigt ut det. Drog med ena handen över framsidan några gånger, medan jag såg ut över stationen. Efter en liten stund reste jag mig och slängde brevet i papperskorgen intill.

Anslutningen till Umeå rullade in på spår tre.”

Eller:

Jag öppnar kuvertet.

Söndersmulade blomblad faller ut. En ros. Flagorna, nästan genomskinliga, virvlar iväg längs perrongens asfalt, knappast mer märkbart röda än som att vinden självt färgats av ett tillfälligt damm. Stoft.

Jag ser mitt liv i texten. Skapar i efterhand. Läser det jag vill.

 

Advertisements
%d bloggers like this: