SV/FR: Utdrag ur pjäsen Faire l’amour, av Anne-Marie Olivier

Art: Fried Green Tomatoes


Nedanstående utdrag är hämtat från Faire l’amour, en dokumentär pjäs som bygger på sanna historier och som publicerats i bokform av Atelier 10. Pjäsförfattaren Anne-Marie Olivier (f.1973) har en framträdande ställning i Québecs teaterliv, där hon också är känd som skådespelare och regissör. Hon tog examen från le Conservatoire d’art dramatique de Québec 1997 och har sedan dess spelat i flera uppsättningar, bland annat med Wajdi Mouawad. Hennes första soloföreställning Gros et détail 2004 hyllades i Québec, Europa och Afrika. Exempelvis vann hon Paul Héberts skådespelarpris vid ceremonin för Prix d’excellence des arts et de la culture de Québec, samt publikens teaterpris (Masque du public) Loto-Québec 2005. Vid sidan av skådespelandet har hon även fortsatt att skriva egna pjäser. Anne-Marie Olivier är konstnärlig ledare och verkställande direktör för Théâtre du Trident sedan 2012. Hon är också konstnärlig ledare för teaterkompaniet Bienvenue aux dames.


Stridbar och flammande

av Anne-Marie Olivier, utdrag ur pjäsen Faire l’amour [Att älska]
Översättning: Marie-Claude Plourde och Jenny Ollars

En kärleksfull, ohämmad kvinna.

Rosa, min mormor, i sin städrock,
med håret som flyger i vinden, sitt för stora leende,
med ögon som lyser som ingen annans.

Hetsig och öm, rasande vacker, våldsamt levande.

Vid tolv års ålder har hennes far redan deflorerat henne,
insjunken i sin lilla barnsäng,
fylld av skräck, tar hon emot den slemmiga ormen.

Mannen andas tungt över henne.
Hon genomlever det hon kallade “det värsta i världen”.

Allt det där är tillräckligt för att rispa sönder bilden,
för att kväva nöjet det skulle kunna ge.
Det snedvrider ens sexualitet.
Den förkolnas, spänner sig.

Hennes första barn är därför hennes halvbröder, halvsystrar.

Senare när man hittar en make som accepterar detta,
jublar alla, inte hon.

Det fanns inte en kvinna som ville ha Wilfred, den gamle ungkarlen,
Wilfred med ett ansikte som en skrynklig potatis.
Ingen humor, inget hyfs, bitterheten personfierad.
Rosa gör uppror, spyr, skriker och stormar.

För henne är det klart, entydigt:
det är det värsta i världen som fortsätter,
som ändrar form, men det är samma väg.
Samma typ av blodtörstiga igel, omöjlig att avlägsna.
Samma otacksamma karma som tynger henne med varje steg.
Men hon har beslutat att ingenting och ingen kommer att beröva henne hennes glädje.

Huset tar emot åskan, ilskan och skriken,
de tio barnen växer upp mellan kökredskap som flyger
och makarnas frätande hat.

Men på sommarmorgnarna,
när alla fortfarande sover
försvinner Rosa in i sin frodiga trädgård
bakom pumpaplantor, jordärtskockor, jättesolrosor och tobaksblad.
Ändan i vädret, händerna i jorden.
Kjolen i vinden, nyckelpigor på halsen
och gryningen överallt.

Min mormor i sitt helgröna rike,
sin överlevnadsträdgård,
där jag går som en tomte eftersom tomatplantorna är dubbelt så höga som jag.

I trädgården pratar vi inte och vi förstår varandra.
Allt och ingenting händer på samma gång.

Hon har en gåva, en kunskap,
hon klämmer, smakar och lyssnar.
Jag ser henne igen: de jordiga naglarna, händerna fulla av hallon, en mintkvist fastkilad mellan tänderna.

När krypen pippar på för fullt i pumpablommorna äcklas hon inte, hon tänker på frukterna.
Hennes barn, hon älskar dem gränslöst.

Det som äcklar henne är att begränsas.
Fasthållna armar, låsta ben.
Att kämpa förgäves,
att vara ett hål, och sen ingenting.

September kommer och Wilfred, trots Rosas oenighet,
går lös med koltjära å beck.
Han asfalterar hela trädgården,
rycker upp, klipper, raserar, krossar,
för att parkera sin nya Plymouth.
En trevlig parkering, nåt fräscht.

Huset skälver inför Rosas raseri.
Dörrar smälls igen, porslin krossas,
tårar av ilska rinner
Likt naglar som rispar en griffeltavla.

Det repar hennes inre EP-skiva,
som om hon tvingades, stryptes igen
tills hon ger vika,
fördämningen kollapsar, plågan skriker
och svärtar ned allt annat.

Hon har allt som krävs för att förstöra bilen,
krossa fönstren, dränka in den med bensin, få den att explodera.
Istället blir hon grå och slutar äta.

Fyra dagar senare åker Wilfred på jakt.

Det kommer till henne som en storm.
Rosa blir eld och lågor, greppar katalogen, telefonen,
och tillkallar två killar med tunga maskiner för att komma och bryta upp asfalten.

Hon ser dem i slutet av landsvägen.
Med armarna i luften, tårar i ögonen, välkomnar hon dem
som man välkomnade stridsvagnarna i Paris vid befrielsen.
Hon skiter i vad det kostar: “Allt ska bort!”
Varje liten smula måste avlägsnas.

När jobbet är gjort går de. Fågelkonsert vid dagens slut.
Rosa sprider den nya trädgårdsjorden, sår och planterar allt på nytt,
det handlar om värdighet, respekt, överlevnad,
som den okände demonstranten på Himmelska fridens torg.
Det enda alternativet för att kunna se sig själv i spegeln, trots den blå halsen, trots nyllet som förstörts av de slag som livet ger gång på gång.

När han återvänder konstaterar Wilfred den apokalyptiska katastrofen.
I hans hjärnas kemi klickade något plötsligt.
Han kan tvinga henne i sängen, men så länge hon är vid liv
kommer hon att förbli vild och okuvlig.

Han ger upp, blir tyst, besegrad, och i slutet av följande sommar dör han.

För att fira detta bjuder Rosa in alla från de tre grannbyarna, hundra, tvåhundra personer till ett gästabud utan dess like.
En otrolig fest: pajer med frukt från trädgården, kycklingar från hönshuset.
Hon har lagt sin magiska touch på allt.
Folk blir som galna när de tar en tugga.

Du kan kalla mig galen om du vill, men jag säger dig
att det var genom sin mat
som hon älskade för första gången.
I grupp, typ.

Jag, som var en liten flicka, jag ryser fortfarande vid tanken på det.
På överflödet, grannarna, kusinerna, den harmoniska röran.
Det kändes som om allting, solen, flugorna, gästernas goda humör, grässtråna, ölbackarna, temperaturen i älven, atmosfärens densitet, allt var uppställt så att det skulle gå till historien.

Jag är en ättling till det värsta i världen.
Min balkong på andra avenyn
är överfylld med gigantiska tomatplantor.
Och jag har beslutat att ingenting och ingen kommer att beröva mig min glädje.

Pugnace et flamboyante
Texte original en français
Anne-Marie Olivier, extrait de Faire l’amour
Une femme aimante, décomplexée.

Rosa, ma grand-mère, dans sa robe de ménagère,
avec ses cheveux au vent, son sourire trop grand,
à l’œil brillant comme personne.

Incendiaire et tendre, furieusement belle, férocement vivante.

À douze ans son père l’a déjà déflorée et chaque nuit,
au creux de son petit lit d’enfant,
pleine de terreur, elle accueille le serpent gluant.
Le bonhomme respire fort sur elle.
Elle expérimente ce qu’elle a baptisé «la pire affaire au monde».

Ça, c’est assez pour égratigner le portrait,
pour tuer le fun que ça pourrait donner.
Ça te tort une sexualité.
Ça la charbonne, ça la crispe.

Ses premiers enfants sont donc ses demi-frères, demi-sœurs.

Plus tard quand on y trouve un mari qui l’accepte avec ça,
tout le monde se réjouit, pas elle.

Y’a pas une femme qui voulait de Wilfred le vieux garçon,
Wilfred avec sa face de patate fripée.
Pas d’humour, pas de façon, une aigreur sur deux pattes.
Rosa s’oppose, vomit, hurle et tempête.

Pour elle c’est clair, sans équivoque:
c’est la pire affaire au monde qui continue,
qui change de forme mais c’est le même chemin.
La même sorte de sangsue assoiffée, indélogeable.
Le même karma ingrat qui lui pèse à chaque pas.
Mais elle a décidé que rien ni personne ne lui enlèvera sa joie.

La maison accueille les foudres, les colères et les cris,
la dizaine d’enfants grandit entre les ustensiles qui revolent
et la haine corrosive des époux.

Mais les matins d’été,
quand tout le monde dort encore,
Rosa disparait dans son jardin luxuriant,
derrière les plants de courges, de topinambours,
les tournesols géants et les feuilles de tabac.
Le cul en l’air, les mains dans la terre.
La jupe au vent, coccinelles au cou
et l’aube partout.

Ma grand-mère dans son royaume tout vert,
son jardin de survivance,
où je me promène comme une lutine parce que les plants
de tomates me dépassent deux fois.

Au jardin on parle pas et on se comprend.
Tout arrive et rien en même temps.

Elle a un don, une science,
elle tâte, goute et écoute.
Je la revois: les ongles terreux, les mains pleines de framboises,
un brin de menthe coincé entre les dents.

Quand les bibittes fourrent à plein régime dans les fleurs de courges,
ça l’écœure pas, a pense aux fruits.
Ses enfants, elle les aime démesurément.

C’est la contrainte qui l’écœure.
Les bras coincés, les jambes immobilisées.
Se débattre en vain,
être un trou, puis plus rien.

Arrive septembre et Wilfred, malgré le désaccord de Rosa,
passe à l’action avec du caltor pis du goudron.
Il asphalte le jardin à grandeur,
déracine, tond, rase, écrase,
pour stationner sa Plymouth de l’année.
Un beau parking, quelque chose de clean.

La maison tremble sous la fureur de Rosa.
Les portes claquent, la vaisselle éclate,
les larmes de rage coulent
comme glissent les ongles sur l’ardoise.

Ça y égratigne le 45 tours intérieur,
comme si on la forçait, l’étranglait encore
jusqu’à ce qu’elle cède,
que le barrage pète, que la douleur hurle
et noircisse tout le reste.

A l’a tout ce qu’il faut pour démolir le char,
péter les vitres, l’asperger d’essence, le faire exploser.
Au lieu de ça, elle devient grise et elle arrête de manger.

Quatre jours plus tard, Wilfred part à la chasse.

Ça lui vient comme arrivent les tempêtes.
Rosa s’enflamme, pogne le bottin, le téléphone,
fait venir deux gars qui ont de la machinerie lourde
pour qu’ils viennent casser l’asphalte.

Elle les voit au bout du rang.
Les bras en l’air, les larmes aux yeux, elle les accueille
comme on a accueilli les tanks dans Paris à la Libération.
A s’en fout de ce que ça coute: «Enlevez toute!»
Faut l’éliminer jusqu’à la plus petite miette.

La job faite, ils repartent. Concert d’oiseaux de fin du jour.
Rosa étend la nouvelle terre à jardin, resème, replante tout,
question de dignité, de respect, de survie,
comme le manifestant de la place Tiananmen.
La seule option pour penser pouvoir se regarder encore
dans le miroir, même le cou bleu, même la yeule scrap
par les volées que la vie donne et redonne.

À son retour, Wilfred constate le désastre apocalyptique.
Dans la chimie de son cerveau, quelque chose se grille instantanément.
Y’aura beau la forcer dans le lit, tant qu’a sera en vie,
a va rester sauvage et insoumise

Il abdique, se tait, vaincu, et à la fin de l’été suivant, il meurt.

Pour fêter ça, Rosa invite les trois villages avoisinants au complet,
cent, deux-cents personnes pour un banquet incommensurable.
Un festin incroyable : tartes aux fruits du jardin, poulets du poulailler.
Elle a mis sa touch magique dans toute.
Le monde virent fous quand y prennent une bouchée.

Trouvez-moi folle si vous voulez, mais moi, je dis
que c’est à travers la bouffe
qu’elle a fait l’amour pour la première fois.
En groupe, genre.

Moi, j’étais toute petite, j’en frémis encore.
Du trop-plein, des voisins, des cousins, du chiard harmonieux.
On aurait dit que tout, le soleil, les mouches, l’humeur des convives,
les brins d’herbe, les caisses de bière, la température de la rivière, la densité de l’atmosphère, tout était aligné pour que ce soit historique.

Je suis une descendante de la pire affaire au monde.
Mon balcon sur la deuxième avenue
déborde de plants de tomates bioniques.
Et j’ai décidé que rien ni personne ne m’enlèvera ma joie.

Advertisements
%d bloggers like this: