Bild: Wikimedia commons
Edith Södergran (1892 – 1923) är en av svenska språkets största poeter. Blott 31 år gammal dog hon av tuberkulos. Under sin korta tid på Jorden författade hon fem diktsamlingar. Debuten, Dikter, gavs ut hösten 1916. Hundra år senare tillägnar Catariina Salo denna text till henne.
Det värker under vänster revben. Smärtan går in som en strumpsticka, metallisk, hård och kall. På andra sidan kommer den ut, en blankpolerad trubbig ända. Den har gjort sitt, skadat, sargat, sått en oro.
Var det så här du kände? Edith, var det så? Hade du någon att fråga? Var fanns Google när det hade behövts, var fanns din räddning?
Jag tänker på dej ibland. Hur du satt hemma i Raivola med ditt häfte. Magen molande av hunger, huvudet skarpt.
Det är mörkt i Helsingfors. I Esplanadparken går några ensamma polityrgubbar. Runeberg sneglar misstänksamt över sin lilla skvär. Gruset är fuktigt. En sten fastnar under min sko, jag skrapar foten mot marken. Ilsket sitter den kvar. Jag sätter mej ner, tar tag i den vita sulan och särar på vecken så att stenen kan ramla ut. Den trilskas, men faller sist och slutligen ner på marken. Polityrgubben som har sjunkit ihop på bänken mittemot öppnar ena ögat, hostar till. Det rosslar i hans lungor, på det där sättet när man rökt Nortti utan filter i 60 år.
Var det så dina lungor lät? Som om du rökt utan filter i sexti år? Då hade du inte ens fått glädjen av att känna tobakssmaken före, den där stickande goda, som fyller lungorna till bristningsgränsen och skickar smala signaler av välbehag mot hjärnan.
Själv röker jag bara gröna Kent, jag är knepig på det viset. Det duger inte med något annat, varken grön Marlboro, L&M eller Nortti. Nå, allra minst Nortti. Finns det ens mera, ingen röker väl Nortti längre. Ingen jag känner i alla fall. Rökningen överlag har minskat. Jag hörde just att för några decennier sedan rökte över 50 procent av alla unga män, nu är det väl inga ungdomar som börjar röka.
Inte dricker dom ju alkohol heller, vad gör dom egentligen? Går utomhus med bara vrister och öppen jacka, ingen halsduk och mössa kan de ju drömma om. Jag skulle aldrig klara det, om jag inte får vira in mej i en sovpåse av dun den här vintern kanske jag inte klarar den. Det kan faktiskt hända att det är den här vintern, just den här kylan som blir min död.
Fast du frös ju säkert ännu mera. Jag har en kompis vars bebis sov i en gyllene sovpåse, jag önskar att du hade haft en sån. Det var säkert kallt i huset i Raivola, speciellt när maten inte räckte till. Hungrig och kall. Totti gav väl ingen värme heller. Han fick jaga sin egen mat, du gav honom förstås smulor av din egen. Men när det var knappt för dej, var det också knappt för Totten.
Min katt äter etiskt producerad mat. Den köper jag i en specialbutik, ibland beställer jag den från Tyskland. Då kommer den levererad till hemdörren. En lastbil kör fram till vår dörr på gågatan, budet ringer på och bär upp lådan. Jag behöver bara skära upp de bruna tejpbitarna och öppna en burk.
Katten är kräsen, ofta tittar han på min Etiskt Producerade Mat Beställd Från Tyskland, sniffar lite på den och vänder ryggen till. Sedan går han fram till fåtöljen, hoppar upp på armstödet och fortsätter därifrån upp på det breda fönsterbrädet av sten. Nu när elementen slagits på värms brädet upp underifrån. Där ligger han, Sir Quentin, och stirrar ogillande på världen omkring sej. Det största han jagat i sitt liv är en fluga.
***
När baristan väger den lilla tekannan i glas för att se så rätt mängd rätt tempererat vatten hälls i, för att sedan ge över till den andra, mer erfarna baristan så han kan hälla i tebladen, då undrar jag hur ditt te smakade. Edith, fick du dricka Clippers ekologiska pepparmintste från den fina asken i pastelliga färger? Fick du stå och välja mellan flera olika tesorter varje morgon, för att välja just det som passar ditt humör för dagen?
Jag öppnar fönstret för att vädra. Fåglarna kvittrar ovanför Annegatan, trots att det redan är den första november. Det är viktigt med frisk luft, det kalla och lugnande ska skölja bort nattens söta dofter. Virad i det stora duntäcket gömt i det pastellrosa lakanet, hemklickat från internet, ligger jag och vaknar långsamt. Ett textmeddelande pep till i mobilen när paketet med lakanet kunde hämtas på kiosken mittemot. ID och underskrift tack, här är ditt paket.
Hur såg ditt lakan ut, Edith? Var det rosa, var det i linne, var hade du köpt det? Hade du en gyllene sovpåse i dun som du kunde ligga i på sanatoriet? Knappast.
***
Det var glashalt i den lilla backen vid Skillnaden i natt. Kvinnor i långa klänningar och små skor högg tag i de frackklädda männen bredvid. Inte för att deras skor är mindre hala. Det är lillajulstider, kallt ute, långa taxiköer och människor iklädd antingen minikjol eller galaklänning. Jag älskar kontrasterna mellan kylan och avkläddheten – vi har råd att klä oss naket.
I dag är det den sjätte november. Det är Svenska Dagen. Vad betydde den för dej? Sjöng du Modersmålets sång, vad betydde modersmålet för dej? Var det egalt eller det viktigaste du visste? Måste man lida för att göra konst? Måste det var kallt och rått? Måste det vara ångestfyllt? Jag brukar fråga det av konstnärer jag träffar. Du skulle ha sagt nej. Du skulle ha berättat hur du gör konst trots din dåliga tillvaro. Du skulle ha läxat upp mej på ditt narcissistiska vis, berättat att du då inte skriver ur ångesten utan av kärleken till texten. Eller nej, du skulle ha sagt att det är ditt sätt att överleva.
Och för att du vill ändra världen, så att den bättre passar dej. Du var en sökare, du var ett manligt geni. I en tid när kvinnor inte skulle göra väsen av sej förstod du inte vad det betydde. Du revolterade inte ens, du förstod bara inte de sociala koder som samhällsnormen var uppbyggd av. Du var ett naket geni.
Så satt du där. Utan gyllene sovpåse, utan rosa linnelakan, utan någon barista att koka ditt te, utan galaklänningar och lillajulsfester. Men med hela världen i ditt häfte.
Catariina Salo är frilansjournalist i Svenskfinland med ett förflutet på finska public service-bolaget Yle. Hon bloggar på sevendays.vasabladet.fi/catariina om mänskliga rättigheter, hbtiq-frågor och kultur.
The Stockholm Review of Literature 