Följande text är ett utdrag ur en ännu opublicerad roman.
Också om de bemödade sig att fånga varje liten vinkel stod världen omkring dem som ett växande mysterium, skiftande färg och form efter för dem okända regler. De tog fatt i det som gick att ta fatt i, det taktila, det beräknade, det klargjorda. De förhöll sig till byggnaderna, breven, föreskrifterna. De memorerade namn, titlar, förhållanden och läste på om vad som var viktigt att veta just nu. Om morgonen drack de sitt kaffe ur samma koppar, sittande på samma platser vid sitt bord i burspråket. Som de flesta andra levde de i väntan. Genom att luta sig mot rutinen, väntade de på uppenbarelsen. Kanske var det tiden och exaktheten som förvirrade dem mest.
Exaktheten i kroppen när dess formler pågår timme efter timme, år efter år. Exaktheten i hur man, igen och igen, placerar en kaffekopp på sitt fat utan att spilla eller tippa eller välta. Exaktheten i hur man finner den älskades mun i mörkret. Och tiden låg omkring dem som en öppen hemlighet med slingrande mönster. Cirkulär genom årstider, linjär genom hur ålderdomen sakta började visa sig på ovansidan av deras händer.
*
Nu sitter han med ryggen mot gatan. Kanske lägger de som passerar märke till hans mellangrå kavaj och mörka hår genom de höga fönstren. En lastbil kör förbi, en man på cykel, en kvinna som släpar på två tunga kassar. Han verkar vara fokuserad på sin måltid – på hur tången sluter till kring sitt rullade innehåll, på hur den glänsande röda laxen är balanserad på sin kudde av ris.
Han tycker om sin kavaj, sin ljusa skjorta med smårutiga infordringar vid manschetterna, sina byxor i klassisk längd och vidd, sina putsade skor. Guldringen på hans högra ringfinger glänser, precis som den dyra pennan han tar upp ur för att försöka memorera ett telefonnummer på servetten.
Restaurangen är väl upplyst och på det rullande bandet framför honom snurrar små vita tallrikar med konstfullt upplagda arrangemang av ris, fisk och grönsaker. Två yngre kvinnor sitter på de höga stolarna till vänster om honom. I smyg tittar han på deras friserade hår, deras kläder, deras smyckade händer och örsnibbar. De har lagt sina mobiler på bardisken och fingrar på dem då och då, medan de äter sina rullar och dricker mineralvatten ur gröntonade glas.
Han kan uppfatta fragment av deras samtal: ord, meningar, tonfall. Han noterar deras målade ögon och läppar, deras lågmälda samtalston, hur deras väskor av mjukt infärgat skinn hänger över stolarnas rygg. Han noterar aprikosfärgat läder, bomullstyg i ljust gult och turkost, detaljer i silver. Bägge har brunt hår, den ena en ensam blekt slinga i luggen. När han får ett telefonsamtal väljer han att gå ut i korridoren för att svara och när han kommer tillbaka igen, makar han sin stol närmare deras. Han har egentligen ingen önskan om att prata med dem eller lära dem att känna men tanken att de som går förbi skulle kunna lägga märke till hans grå kavaj, en aprikosfärgad läderväska och det ljusa tyget i en kvinnas topp i en enda blick, kan kännas lockande och full av möjligheter.
*
Han är i staden i två dagar per vecka – måndag och tisdag – och så gott som varje måndag kväll äter han middag på den här japanska restaurangen. Han minns inte varför han har valt den. Eller vänta … Kanske minns han. Han hade stannat till för att läsa menyn som var uppklistrad på glaset och lade samtidigt märke till en familj genom fönstret. Han såg hur de log mot varandra, hur barnet satt mellan föräldrarna, på knä på den höga stolen. De åt och samtalade och hjälpte barnet att dricka från det höga glaset. Föräldrarna liknade varandra, de hade den där äktenskapslikhet man kan se på bröllopsbilderna i tidningen. Två människor som har fallit för speglingen av sig själv hos sin partner. Deras mörka hår lockade sig i ungefär samma längd och de var klädda i liknande nyanser av dämpade färgtoner. Han kunde inte höra dem genom glaset men han var säker på att deras röster var behagliga och lugna. Därför valde han att gå in och sätta sig på en ledig stol vid den långa baren, att ta upp en meny och se sig omkring efter en servitris som kunde ta hans beställning.
Och därför sitter han nu, med stolen lite närmare de både unga kvinnorna, och äter långsamt den resterade delen av sin måltid.
*
Senare kommer han ut genom glasdörren, korsar gatan och går de få stegen upp till huvudgatan. Därifrån går han ned i tunnelbanan för att ta ett tåg norrut. Han går försiktigt – trappstegen är fulla av skräp och spolvatten. Redan i trappan börjar han namnge dofterna som slår emot honom: damm, diesel, smuts, svett, falafel med rå lök som någon äter längre bort på perrongen. En plötslig stark doft av parfym från en äldre man som passerar. Stora plakat är uppklistrade på tunnelbaneväggens annonstavlor – unga kvinnor ligger omslingrade varandra på mjuk sand i reklam för klädjättens billiga baddräkter. Han sätter sig ned på en bänk bredvid en ung flicka. Hon verkar inte märka hans närvaro – istället är hennes blick fixerad vid de halvnakna kropparna vilkas hud ramas in av den sotfläckade väggen. Plötsligt slår det honom att han lever liksom i hoppet om att falla uppåt. Och att det är detta hopp som bekräftar hans jordbundenhet. Han förväntar sig det skinande rena, samtidigt som smutsen hela tiden tränger sig närmare. Han förväntar sig att vid någon tidpunkt äntligen kunna förstå sin egen existens, förstå och kanske förlåta. Han vet egentligen inte varför han tänker att förlåtelse ska vara en del av det. Men han förväntar sig att gud ska gå att tala med.
*
Företagets övernattningslägenhet ligger i en av stadens mer städade delar. Den ligger vid en lugn gata och luktar svagt av rengöringsmedel. Småmönstrade gardiner täcker fönstren i köket och det lilla vardagsrummet. I sovrummet och badrummet har man istället satt upp ljust grå persienner. Dagsljuset når aldrig längre än till att fånga en strimma av golv och tak.
Övernattningslägenheten är så olik hans eget hem. Hans eget hem är fullt av solljus och är färgsatt för att skapa harmoni. Hans måndagar och tisdagar skiljer sig också från resten av hans veckas dagar. De dagarna har blivit de när han har tid att betrakta – att försöka förstå okända människors ansikten, klädsel, rörelser. Oavsett om det är på en restaurang, på gatan eller nere i tunnelbanans glåmiga ljus.
*
Hemma åker han sällan allmänna transportmedel utan tar bilen till och från arbetet. Eller så blir han körd av sin fru. På kvällarna äter de middag hemma tillsammans, mestadels hemlagad mat, sittande bredvid varandra vid bordet i burspråket. Efter maten brukar de gå en promenad med hundarna. Senare på kvällen dricker de te eller kaffe i vardagsrummet. De brukar sitta med lite större avstånd där, på var sin sida om det låga bordet.
Från vardagsrummet i deras hus kan man se ut över floden, över de pyntade båtarna och vidare bort över den äldre delen av staden. Hans fru är född i just den delen av staden, hennes gamla föräldrar bor fortfarande kvar i hennes föräldrahem. I det hemmet verkar tiden knappast finnas längre. De dagliga rutinerna är lagda för så länge sedan att då och sedan har upphört. Bara nuet rör sig på samma plats, sekund för sekund.
När han står vid fönstret kan han också se ned över trädgårdarna till husen som ligger i sluttningen nedanför deras. Deras utsmyckningar i form av statyer och näckrosdammar verkar fåniga men respektabla. Allting han ser håller sig inom den goda smakens gränser. Så också hans fru. Om han istället sitter i fåtöljen vid det låga runda bordet och hon sitter i soffan, kan han obemärkt titta på henne över tidningens kant. Benen är korsade, ena handen vilande i knät, den andra håller boken hon läser. Hon är klädd i ljust grå byxor och en tillika ljust grå blus med ett brett svart lackskärp om midjan. På fötterna har hon svarta strumpor och svarta skor. Hon bär sin förlovningsring och sin vigselring men för övrigt inga smycken. Det mörka vågiga håret faller fram vid hennes kind på ansiktets ena sida men är struket tillbaka bakom hennes öra på den andra. Det finns ingenting han inte känner med hennes ansikte. Faktisk känner han hennes ansikte bättre än sitt eget. Huden, ögonen, näsan, munnen, hakan. Det finns ingenting som är främmande eller nytt.
*
I sitt arbete stannar han ibland till i någon större stad. Några timmar, en dag, ett dygn kanske. Mellan två resor till och från. Han bokar ett enkelt hotellrum över nätet, anländer, checkar in, ställer ned sin väska någonstans mellan sängen och fönstret, packar sällan upp mer än tandborste och byteskläder. Ibland har han en liten flaska vin eller whisky med sig som han dricker några klunkar av ur tandborstglaset. För fönstret hänger likadana tunna nylongardiner som gör utsikten över en gård eller en gata mjuk och dimmig. Hans strumpor luktar av instängd svett och han byter dem sittande på sängen. Han byter också skjorta framför badrumsspegel och undrar vart den tiden har tagit vägen som har fått hans bröstkorg att mjukna och huden under ögon och haka att påsa sig. Han promenerar genom kvarter han känner sedan tidigare, ytligt bara, och sådana han inte känner alls. Ibland är det någon som tilltalar honom, någon som tigger eller någon som inte hittar en viss adress. Kan han hjälpa? Han försöker, han skramlar med växelpengar och söker i kartor. Han letar efter orden på språk han inte kan.
Ibland talar han också med någon i längre än för någon minut, en kvinna kanske eller en man, i en bar, på en restaurang, på ett museum. Oftast är de resanden som han själv. De som talar med varandra. De som hör hemma söker inte kontakt, de är redan inlindande i sina egna trådar av vänner och rutiner, arbete och familj.
*
“Har du familj där hemma?” frågar hon medan hon vickar på barstolen.
”Ja, det har jag. Min fru och våra hundar.”
”Så en djurvän alltså.” Hon ler mot honom över glaset.
”Är det min fru du syftar på?”
De skrattar.
”Jaså, är hon en sådan apa?”
De skrattar igen, lite lulliga i den mörka baren med speglarna bakom raderna av flaskor.
Han ser sin fru framför sig, hennes ansikte så klart och öppet, inramat av det svarta håret. Kanske, tänker han, är hennes armar påfallande långa i förhållande till hennes längd. Kvinnan bredvid honom har en småblommig och urringad blus i ett tunt och flygigt material på sig. När hon skrattar böjer hon huvudet lite bakåt så han kan se hennes hals. Är det inte så djuren gör, för att visa sin underkastelse, tänker han. Han provar, böjer huvudet bakåt.
”Stel i nacken?” undrar hon.
”Egentligen inte. Jag ville bara göra så som djuren gör.”
Hon ler igen, men oförstående nu, ögonen smalnar. Så höjer hon sitt glas och dricker och blusärmen fladdrar i draget från bordsfläkten som står längre bort på baren.
*
De kysser varandra senare, när de har flyttat över till en av de rundade sofforna längre in i lokalen. De kysser varandra och det betyder ingenting. Nej, det betyder faktiskt ingenting alls och hans läppar får färg av hennes läppglans. Han ser det först senare, när han är tillbaka på sitt hotellrum och ska borsta tänderna. Medan de kysser varandra leker hennes ena hand oupphörligen med ett av drinkunderläggen på bordet. Hon ställer det på högkant och sedan på längs och sedan på högkant igen. Han lyssnar på ljudet underlägget gör mot bordet medan han försöker hålla kyssen närvarande och varm. Hon rör väldigt lite på sina läppar, pressar dem mest mot hans men hennes hand på bordet ställer igen drinkunderlägget på längs och sedan på högkant igen. Hans ansikte är trött, han kommer att ha svårt att möta sin egen blick i spegeln och hans läppar är svagt vinröda med små glimmerpartiklar som är svåra att få bort. De spelar europop i baren och på väggarna hänger speglar med målade motiv av kvinnor i böljande tunna klänningar.
*
Han går planlöst omkring i kvarteren runt den stora boulevarden. Exponeringen är pågående. Pengar, smuts, fattigdom, profit. Hud som inte längre är hud utan en vara för kortvarig tillfredställelse. Hundarna gnäller, de tiggande visar både bensår och psalmverser, inplastade och tejpade, de sistnämnda med en pastellfärgad bild av Jesus i toppen. Han är på besök och parar ihop det han tillfälligtvis ser med det han tror han vet. Han tar in billighetsbutiker, peep-shows, öppna grillar med halva kycklingar och sprucken kabanoss framför kaklade fyrkantiga rum där ingen tittar upp medan de äter. Allvarliga ansikten. Det slår honom. Allvarliga män, olika språk, sidoblickar.
Han går i mitten av boulevarden om morgonen, långsamt och utan egentligt mål. Han har nyss ätit frukost och det ligger skräp på de smala remsorna av gräs som kantar gångvägen. En kvinna kommer gående mot honom. Hon är lång, på någon sätt ur proportion med de hopsjunkna männen som sitter på bänkarna, rökande, tittade, läsande tidningarna. Hon har en lång svart kappa på sig och hon håller ihop kragen med ena handen, lite framåtlutad går hon. Han vet inte varför han fångar hennes blick, varför det blir just de två som tittar på varandra. Kanske för att han håller ett nyinköpt paket cigaretter i handen och hon tittar först på dem och sedan på honom. Och när de just ska passera varandra, han vet inte varför, men han räcker fram cigarettpaketet mot henne och hon tar det, hon släpper greppet om kappan och tar paketet med en lång hand med smutsiga fingernaglar. Hon är naken under. Kappan glider isär och hon står naken, en tunn och blek kropp, alldeles tydlig. Hans ögon fastnar på ärret efter en blindtarmsoperation. Ett snedställt streck i huden, han tittar där och han drar in luft genom munnen och hon stänger kappan igen genom att dra ihop kragen med handen som också håller det guldfärgade cigarettpaketet. Och de passerar varandra. Och han skäms. Ja, skam är det och han förstår den inte, men skam är det likafullt.
*
På förmiddagen ska han vidare med tåget, norrgående och han behöver en platsbiljett. Tågstationen fungerar efter gammeldags system och han måste stå i kö för att komma fram till den gallerförsedda luckan. Representanten för den fortfarande statliga järnvägen tittar på honom under sin mössa med skärm. I halsen är den vinröda scarfen knuten till en bubbla. Hon slår på sitt tangentbord med korta knubbiga fingrar.
”11.52 avgår det, och inte en minut senare.”
Faktisk lyfter hon ett finger mot honom när hon säger det. Som om de kände varandra och han hade för vana att komma försent till deras möten. Hon håller fingret i ögonhöjd och hennes blick är rak och stel. Han backar så snart han har fått biljetten i sin hand.
*
Tåget kränger i kurvorna och stannar till vid en namnlös station, övergiven sedan länge. Han tittar ut på perrongen där en äldre kvinna långsamt kommer gående. Karen Blixen, tänker han, det är Karen Blixen. Han vill inte titta alltför intensivt men han ser att hon håller igen sin svarta kappa med en klolik hand i kragen och att hon har slitna mockaskor på fötterna. Det gör honom lite besviken. Men hennes profil under hatten är lika avmagrat skarp som någonsin, häxlik och elegant för ett avslutat århundrade. Någonting med att hitta på tänker han, en identitet, en historia, en bit av ett öde. Han tittar på henne samtidigt som han minns bilder av henne. Iscensatta ögonblick för storslagenhet, överlägsenhet och underkastelse. Att vara sin tid och stå för det, sanningen i ögonblick efter ögonblick som häftas samman till ett förlopp som först senare kan anklagas för att vara förljuget.
*
Han står på löpbandet på gymmet. Det är i november. Han har hängt sin handduk till vänster och satt sin vattenflaska i öppningen framför sig till höger. Dagen ljusnar långsamt, han ser en fågel flyga förbi genom de stora fönstren. Hans steg dunkar mot bandet och han tittar på den lilla TV-skärmen som är inbyggd i löpbandets display. De visar nyheter från kriget. Löpbandet till höger om honom står tomt och stilla. På det till vänster springer en kvinna med lång hästsvans och vinröd sportbh. Det glänser om hennes hud och hon tittar rakt fram. Många andra tränar runtomkring dem, sitter i roddmaskiner eller stretchar mot en vägg. I rapporten från krigszonen pratar de om krypskyttar. En läkare berättar att krypskyttarna verkar sikta in sig på olika mål, nästan som en lek eller sport, för olika veckor. Just nu verkar måltavlorna vara gravida kvinnor.
Han ökar tempot på löpbandet, justerar hastigheten med displayens pilar. Läkaren berättar att de har fått in flera kvinnor som har blivit skjutna genom magen, att skotten med avsikt har gått igenom både kvinnan och fostrets kropp. Han ökar tempot ännu lite, börjar bli andfådd. Det bränner i musklerna på lårens framsida. Läkaren fortsätter berätta och tittar rakt in i kameran. Så blå ögon. Han är verkligen andfådd nu men vill inte stanna. Han springer allt fortare, trycker på pilen på displayen. Efter några minuter flåsar han så hårt att han måste sakta in. Svetten rinner om honom och han torkar sig om pannan med ena armen. Han är illamående och dricker försiktigt ur sin vattenflaska. Kvinnan bredvid honom tittar fortfarande rakt fram och springer fortfarande i samma tempo.
*
Hans fru sitter vid matbordet när han kommer hem. En tidning ligger uppslagen framför henne. Hon tittar på honom när han kommer in i köket, hon ler inte men ser inte heller irriterad ut. Hon tittar på honom såsom hon har tittat på honom många gånger förut. Någon hugger ved i trädgården nedanför deras. När han står vid fönstret i vardagsrummet kan han se att det är en äldre man. Han hugger lugnt och metodiskt och en hög av kluven ved ligger redan samlad vid den av svart plats täckta trädgårdsdammen. På andra sidan floden har de redan tänt gatubelysningen. Han blir alltid överraskad över hur fort mörkret faller vid den tiden på året.
Emma Nordanfors is a Swedish choreographer. Educated in Paris and Copenhagen, she has spent ten years choreographing and producing international stage art collaborations. After winning a poetry contest at 15 (with a poem about fading autumn leaves), she shied away from writing until a couple of years ago when she entered another contest: a national contest in new drama. When becoming a finalist in the contest, she was so horrified with her own text that she had to leave the theatre while it was being read. She is currently finishing a BA in Creative writing at Linnaeus University. She is based in Berlin/Copenhagen/Karlskrona. @emsens
The Stockholm Review of Literature 