Mer än en kvinna, by Ida Therén (unpublished novel excerpt)

The following is an excerpt from Ida Therén’s as of yet unpublished novel Champagne.


Dagarna på Guernsey, alltid 20 grader, högst 25. Aldrig kallt, aldrig svett, alltid bara milt och vackert.

Många dagar låg jag och drömde i sanden. Blickade ut över de granitgrå klipporna som stack upp bland vågkrusningarna, de ljusa stenblocken som mötte vågorna som svepte in.

Manade fram bilden av June, försökte hämta kraft från hennes hämningslöshet, hennes nonchalans. Det som fick Anaïs att skriva att hon hade modet, lydde varje ”ingivelse att dricka, ta droger, att vara en vagabond, att vara fri till priset av fattigdom och förödmjukelse.”

Modet.

Jag drack rioja, öl, svalt vitt vin. Försökte sluta röka, som vanligt. Allt kunde vara perfekt.

Kunde.

What would June do?

På Polackens lediga dag låg vi i solen och pratade. Han var sur, för att jag inte ville bli riktigt full med honom, ”jag måste bli full med mina vänner ibland”. Hur skulle jag förklara: den våren, då allt stilla hade rivits upp till slamsor, våren då jag inte mindes en dag utan berusning.

Det livet jag ville gå vidare från. Renas.

Och så han:

”Varför vill du inte bli full med mig?”

Jag sa:

”Du förstår inte”.

Han var inte en sådan som förstod, inte utanför sig själv. Jag visste att det inte var någon mening att försöka. Resonerade som Berlinska borgmästaren som kom ut som bög och sa: jag är sådan, und das ist auch gut so. Jag var som jag var och han var som han var, och jag var trött på att folk hela tiden försökte ändra mig för att passa in i deras ramar, så varför skulle jag försöka ändra honom så att han skulle passa in i min. Sen att jag bara ville vara som alla andra, det var en annan sak.

Han sneglade på mig, skakade på huvudet, tände en cigg, sa:

”Jag älskar att dricka”.

Han började prata om var han ville resa härnäst, Guernsey var bara en hållpunkt, så som alla platser var hållpunkter för honom. Oss.

Han log, tillade:

”Som jag brukar säga. Jag är en urban gypsy”.

Jag skrattade, nickade.

”Ja.”

Han suckade, rökte.

”Men till och med jag inser väl att jag flyr från något, med mina resor.”

Jag sa inget.

Anaïs jakt på kärleken. De stora känslorna som skulle fylla allt, inte lämna några vrår inom henne oberörda. Fylla henne.

Och så Henry, hans längtan att erövra, svälja hela världen.

June, vad sökte hon?

Min egen, nomadens löjliga hopplösa Sisyfosjakt.

”Vad flyr du ifrån?”

”Jag flyr inte, bara söker.”

Var det verkligen sant?

Tänk aldrig tillbaka.

***

Det var bara början av juni, än hade inte sommaren riktigt kommit och det var lite för kallt för att jag helt skulle kunna slappna av i solen. Jag sög i mig Henry och Anaïs endimensionella beskrivningar: bilderna av June.

June, den upphöjda. Romantikern, den kvinnliga, sensuella.

June, lögnerskan. Knarkaren, den trasiga, smutsiga horan.

Beskrivningarna av June, alltid platta, som ett fotografi i en ram.

Fanns det någon där bakom? Ett ”jag” bakom alla skuggor. Om man la deras platta beskrivningar ovanpå varandra kunde man kanske skapa en ny, tredje dimension.

I en anteckning skrev Anaïs att hon trodde att Junes liv måste varit mer intressant, ”omedelbart, verkligt” än hennes eget. Hon trodde att June alltid var närvarande, alltid i ögonblicket. Menade hon: Som ett spädbarn.

Junes högsta dröm var att bli skådespelerska. Anaïs bild av henne, Henrys bild av henne.

Bara två av rollerna som hon spelade.

Var också jag lurad?

Med röd penna strök jag under vad Anaïs ord om June:

”Hon är mycket mer än en kvinna, mycket mer än en kvinna”.

Var hon det? Om ja: Vem vill inte vara det, mer än en kvinna?

Vad är alternativet?

”Bara en människa.”

”Bara en kvinna.”

***

Ibland undrade jag om ens jag ville veta sanningen. Om inte också jag någonstans ville bevara bilden av den upphöjda, magiska, fantastiska June. Samma bild som Henry och Anaïs älskade.

Hon som hade alla svaren på frågorna också jag ställde mig.

***

Jag såg mot vågorna, kände hur de svepte in i tomheten inuti mig där jag stirrade ut, förbi sanden, vattnet, horisonten.

Ville June vara June?

***

Jag klättrade upp på berget vid havet och såg ut över vågorna. Det luktade vått gräs, mossa, träd, hav. Såg ut över vågorna som rörde sig i sitt eget mönster. En logik, ett språk, som jag inte begrep. Som tiden som flyter fram, tillbaka, existerar i oss på många plan på samma gång. Var det inte orättvist att bara fysiker skulle få njuta av tidens kaos? Bara de som förstod det.

Konsten, min enda chans.

June, som alltid beskrevs som ett kaos. Hur kändes det att vara henne?

Att bara vara, hon som inte levde för att beskriva, skapa. Levde bara för att leva.

Anaïs ville vara som June, men inte vara henne, kaoset. Hennes klass och utbildning skulle inte tillåtit det.

Henry förälskade sig i June, Anaïs förälskade sig i June, Junes älskarinna Jean förälskade sig i June. Hon utnyttjade deras känslor, försörjde sig med hjälp av ”sugar daddies”.

Jag föreställde mig June som en vind, en som svepte förbi och vidare, en som sopade med sig sin omgivning och sa, kom med på en åktur om du vill, hoppa på mitt tåg så åker vi ett slag, jag kommer inte vara kvar här särskilt länge.

Drömde hon aldrig om att skriva? Jag blundade, lyssnade på fåglarna som kvittrade så att det ekade mellan träden.

Levde hon också med hoppet om att allt skulle bli en berättelse, en dag? Att allt skulle sluta vara verkligt, svårt. Att alla val redan skulle vara gjorda.

Hur orkade man utan målet.

***

Strax efter lunch en dag satt jag i baren på hotellterrassen. Jag drack ett glas vitt som svalkade i dagssolen. Polacken var iväg på ett ärende så jag pratade med den unga killen i baren, en ny deltidsanställd som hade börjat dagen innan. Jag log, gjorde mitt bästa för att vara trevlig.

”Hur trivs du?”

Han ryckte på axlarna, mumlade att han just hade hoppat av universitetet. Han såg upp, mot mig och sa:

Don’t judge me”.

Jag kände mig som Humphrey Bogart i Casablanca när jag satt där, hakan stödd i ena handen, andra handen i ett cirklat grepp kring vinglaset:

”Jag dömer ingen. Jag vet, att livet kan vara skit ibland.”

Jag log, sköt upp solglasögonen så att han skulle se mina ögon, att jag var ärlig och samtidigt, skojade mitt i allt. Han log lite, torkade av en whiskeyflaska. Vi var tysta.

Det var det jag gjorde när jag var yngre. Dömde andra, mig själv.

Det största tecknet på ungdom: tvärsäkerheten. Rätt, fel, svart vitt, ordning, kaos.

Vad var kvar nu? Tomhet. Allt det gråa, svart fanns inte längre, inte heller vitt.

På sätt och vis gillade jag det. Så länge jag hade fel var allt kanske inte åt helvete med världen.

Det gamla livet som lillgammal, ”vetat utan att veta”. Så mycket jag läst mig till, tänkt mig till. Så mycket jag visste.

I teorin.

Det var där, i baren som det slog mig att något hade ändrats den våren. Något hade hänt: ordet folk sagt till mig, försökt förklara, men jag förstod aldrig. Erfarenhet.

Vad är det för mening med att uppleva saker? Det enda svaret jag kunde komma på var det där med ödmjukhet. Det Stein citerade William James:

”Never reject anything. Nothing has been proved”.

Ödmjukhet, inför livet.

Det som blir: empati.


Ida Therén  is a Swedish freelance writer and Editor-in-Chief at CONST Literary (P)review. She currently lives in Brooklyn, NYC.

@ida_cool

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: